Att ta beslut
Kanske tillhör du dem som fattar dina beslut på andra grunder än du tror.
Kanske tror du att valet som du gjort är ett val gjort utifrån din egen vilja. Men är det verkligen så?
Jag tror att vi alla, medvetet eller omedvetet, påverkas av vår omgivning mycket mer än vi tror. Att valen som vi gör kanske till och med handlar om att vi gör det som vi tror att andra tycker är rätt. Att vissa beslut grundar sig på önskan att vara andra till lags och att inte göra någon besviken, snarare än vad vi innerst inne egentligen vill. Jag säger inte att detta är fel, men jag vill att du ska reflektera över följande scenario:
Lisa och Kalle är livskamrater sedan flera år tillbaka. De sitter bekvämt tillbakalutade med morgontidningens olika delar uppslagna. Ett dimhöljt landskap med en annalkande soluppgång kan anas genom köksfönstret. På Lisas assiett ligger en halv vallmofralla. Trots att hon föredrar överdelen så har hon tagit underdelen i tron om att Kalle tycker likadant som hon. Kalle bläddrar i tidningen och ögnar igenom ett reportage om det lokala fotbollslaget. Sport i all ära, men ibland upplever han att lokaltidningens sportbevakning är ganska trivial. Kulturdelen, som Lisa bläddrar i, finner han betydligt mer intressant. Han tar en tugga av frallan, kombinationen av ost och apelsinmarmelad är svårslagen. Vallmofröna däremot kunde han vara utan, då de alltid envisas med att fastna mellan tänderna.
Följande scenario må vara banalt, men försök att se det underliggande budskapet. Hur många gånger har du handlat i tron om att du gjort det bästa för någon annan istället för att göra det som är bäst för dig själv? Har du någon gång upptäckt att det som du gjort i god tro trots allt inte varit det som den andre önskat? Det har jag. Därför har jag i allt större utsträckning försökt att göra mina val utifrån vad jag anser är bäst – för mig och/eller för andra. Jag tror att du, precis som jag någon gång har upplevt känslan av att ”hur jag än gör så blir det fel”? Om så är fallet har ditt beslut varken infriat din egen eller någon annans önskan. Hur ska du då veta vilket val som är bäst för andra? Svaret är enkelt – fråga dem. Jag tror att dialog många gånger är vägen för att undvika onödiga missförstånd, besvikelse och frustration. Kanske har jag fel. Oavsett hur du väljer att göra dina val, vill jag att du reflekterar över frågan: ”för vems skulle gör jag detta?” Svaret på frågan kan ge dig ledtrådar om vilket beslut du ska fatta och hur du ska gå tillväga för att kunna ta ett välgrundat och genomtänkt sådant. Jag säger inte att det är enkelt, men försök göra medvetna val och undvika att ”din uppfattning om vad du tror att andra tycker är bäst” styra dig.
Kanske är livet inte...
Meningsfullhet i all sin bemärkelse
Klockan ringer...
...och kanske förbannar du dig över att du tvingas lämna täckets värmande och kravlösa omfamning. Att du tvingas erfara ännu en dag av krav och måsten när du så mycket hellre vill återvända till det avslappnade tillståndet du just rycktes ifrån. Kanske känner du så. Eller också inser du hur lyckligt lottad du är som får möta ännu en dag. Tacksam över att du själv kan ta dig ur sängen och ta dig an dagen. Som själv kan styra din vardag och inte är förlitad på någon annans omsorg.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Att få insikt om att det som vi så ofta tar för givet faktiskt är ett av flera alternativ tror jag är ett viktigt perspektiv att ha med sig på livsresan. Att komma till insikt om att det finns något att glädjas åt - även om konturerna av vägen du vandrar försvinner i din nattsvarta vardag. Kanske har jag en naiv uppfattning av verkligheten som får mig att sträva efter solglimtarna även under polarnätterna. Men hellre att sträva efter ljuset och kanske få glädjas åt en ljusstrimma än att gräva milslånga tunnlar och med all säkerhet få erfara hopplöshetens kvävande svångrem.
Att bara må bra...
På gårdagens träningspass sa ledaren "att kanske tränar du för att uppnå ett specifikt mål eller så tränar du bara för att må bra". Just ordet bara kändes fel i det sammanhanget. Att träna för att må bra är väl inte så bara. Det är väl det som är huvudsyftet, eller har jag fått det om bakfoten?
För mig handlar träning om att ge mig själv kvalitetstid att bara vara. Att för ett ögonblick få släppa allt vad krav och prestation heter och helt och fullt få ägna mig åt mig själv. Sedan tycker jag att det är kul att utmana mig själv, testa mina begränsningar och försöka utvecklas. Emellertid är det inte det som är huvudsyftet med min träning, det är bara en extra sporre. Med detta sagt tror jag att vi alla skulle må bra av att reflektera över vad det är som driver oss att göra vissa saker: handlar det om förväntningar från andra eller är det den egna viljan som är drivande?
Att se på träning som något som du gör ”bara” för att må bra tror jag är fel strategi när det handlar om att finna träningsglädje. Istället tror jag att det är viktigt att försöka se vilka vinster träningen kan ge dig. Kanske handlar det om minskad smärta, minskad stress och bättre mående rent somatiskt med ett hälsosamt blodtryck, stabilare blodsocker och en hälsosam kroppsvikt. Kanske handlar det om ökad uthållighet och styrka, bättre kroppskännedom, ökad rörlighet och ökad inre harmoni. Oavsett vad som driver dig så ska du vilja göra det för att det får dig att må bra. Och att må bra är inte så bara. Enligt mig är välmående essentiellt och kanske också det primära syftet med livet. Eller har jag fel?
Som att...
Likt en ...
...fågel som känner doften av frihet, men som begränsas av burens järnsmide. Oförmögen att sträcka ut sina praktfulla vingar, känna luftdraget och känslan av kontroll. Oförmögen att ta del av den värld som den en gång föddes för att vara en del av. Samtidigt skyddad från rovfåglarnas vassa klor och tjuvskyttarnas bössor.
Likt en fisk som drömmer om det böljande havet, men som tvingas leva i ett hem av glas. Ett glashem som omöjliggör upptäckandet av nya miljöer och möjligheter. Ett glashem som ger maximal trygghet, men också minimerar potentialen att utvecklas. Som omintetgör möjligheten att upptäcka livets dimensioner.
Kanske tror du att du gör mig en tjänst genom att bygga upp denna skyddande värld där inget ont ska få förekomma. Kanske tror du att det är det bästa för mig. Men vet du, du har fel.
Jag har sett verkligheten där ute och jag vet hur förrädiskt livet kan vara. Jag har kramat medmänniskors händer då de lämnat jordelivet och torkat otaliga tårar som fuktat förtvivlade anhörigas kinder. Jag har slitit som ett djur för att övermanna döden till ingen nytta och gång på gång insett min otillräcklighet. Men jag har också erfarit livets guldkorn, guldkorn som är värda mer än all världens hemskheter. Så snälla ge mig nyckeln som ger mig tillgång till verkligheten. För det är där jag kan göra skillnad.
Ibland inbillar jag mig...
Frågan är om det verkligen finns en allmänriktig verklighet. En sanning som vi alla så febrilt inbillar oss att vi är förtrogna med. För visst var det väl Neil Armstrong som den 21 juli 1969 tog människans första steg på månen med orden: "That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind"? Enligt uppgift ska kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin ha stått vid Armstrongs sida nitton minuter senare. Nitton minuter. Skillnaden mellan att stå i rampljuset, få en krater uppkallad efter sig och bli förevigad i människors minnen.
Slumpen. Många gånger är det, det som allt handlar om. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Att satsa på krona istället för klave. Samtidigt handlar livet om att våga. Våga säga ”ja” istället för ”nej”. Våga ta chanser som dyker upp istället för att tveka och se möjligheten försvinna, likt fotspår som översköljs av havsvågorna. Jag vill inte på något sätt påstå att livet är lätt. Inte på långa vägar. Det finns lika många sätt att förvalta sitt liv på som det finns sandkorn i Sahara. Det enda jag vill konstatera är att det inte finns något sätt som är bättre eller mer riktigt än ett annat. Inte så länge man följer sin egen livskompass, sin egen vilja och känsla för vad som är värdefullt i livet.
Att åka cykel...
...eller att cykla är stor skillnad. Jag som trodde att jag sysslade med det sistnämnda har fått mig en tankeställare efter de senaste cykelrundorna. Som cyklist möts man som bekant av vädrets makter i allra högsta grad, så ock på dessa cykelturer. Den ena var rejält blåsig, vilket innebar såväl medvind, sidvind, motvind och inte att förglömma fartvind. Tidigare har mitt humör pendlat i takt med vindriktningen, nåja så illa har det kanske inte varit, men snudd på. Jag har nog tenderat att lägga fokus på ett fenomen som jag inte rår på, ödslat energi på något som jag inte kan påverka.
Häromdagen kom jag på mig själv med att istället se vinden som en del av upplevelsen, att verkligen njuta av fartupplevelsen som medvinden bidrog till men också våga anta den utmaning som stark motvind bjuder upp till. Istället för att utnyttja medrull och bygga fart utifrån "gratis-skjutsen" lät jag benen jobba på ett nytt sätt. Jag tryckte på mer än vad jag brukar och lät benmusklerna få visa vad de går för. Istället för att dra på mig mjölksyra resulterade det i bättre kraftutveckling och i sin tur bättre farthållning. En härlig upplevelse. Uppförsbackar kunde således bestigas med en helt ny smidighet. Plötsligt insåg jag att det är så här cykling ska vara - det ska kännas att det är benen som driver rörelsen framåt istället för vinden eller backens lutning. Det ska kännas som om du och cykeln är en integrerad enhet som tillsammans tar er framåt - inte som att du är ute och åker cykel. Skillnaden är enorm, tro mig.
Livsfokus...
Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan. Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.
Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.
Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser.
Livsfokus...
Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan. Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.
Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.
Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser.
Svett & etikett...
För dig som redan tränar eller är nyfiken på att börja träna så kan jag varmt rekommendera SVT:s serie "Svett & etikett" med Kalle Zackari Wahlström. Det är en serie som både lyfter fram charmen i olika träningsformer men också baksidan med att låta det gå till överdrift. Eller vad sägs om att banta ner sig tolv kilo, spraya sig pepparkaksbrun och stå på scen och spänna musklerna? Det är precis vad Kalle tvingas utstå då han ställer upp i Luciapokalen i klassen Classic bodybuilding. Kalle antar utmaningarna med glimten i ögat men går samtidigt in helhjärtat för att lyckas.
Kalles ord precis innan han ska entra scenen i Luciapokalen är:
- Det här är inte sunt. Det är inte bra för kroppen att hålla på så här och svälta sig själv. Det är inte vettigt att hålla på och äta massa piller och inte dricka vatten för att se "musklig" ut.
Orden är klockrena och bekräftar exakt det jag som tittare tänker. Kalle rekommenderar inte någon att äta kokt torsk och broccoli ur en plastburk sju gånger om dagen, istället belyser han vikten av att äta så att du blir glad och mår bra.
Kalle belyser vikten av att finna en balans och poängterar att träningen inte ska eliminera andra delar ur ditt liv. Träningen bör ses som en bonus, något som ska få dig att må bättre men inte för den skull omvända hela din vardag.
– Jag vill visa folk att träning kan vara nånting kul. Att det inte är nåt läskigt och skamfylllt som man gör två gånger i veckan för att man måste. Att kroppen älskar att få röra på sig och att träning tillhör alla, även folk som tycker om att dricka öl, säger Kalle Zackari Wahlström.
Så har du en stund över är det värt att ägna en stund åt Kalle, du kommer garanterat att få dra på smilbanden.
Saknad fyrfoting
Okej eller bra...?
Att lyssna...
Din kropp - sandslott eller lyxvilla?
Förändring...
...vad innebär det egentligen?
För mig handlar det om att bryta mönster, att implementera nya vanor och att våga kasta sig ut i det okända för att kunna vidga sina vyer. Att våga testa en annan väg än den som du vandrar dag efter dag. Att skapa en ny stig och få ta sig fram genom såväl snårig terräng som mustsugande gyttja. Att stå ut även om det är obekvämt och tar emot.
Att genomföra en Ironman är en baggis i jämförelse med detta, åtminstone för mig. Där handlar det om att prestera något utöver det vanliga under en bestämd tid. I min nuvarande utmaning handlar det om att ha sin gamla trygga stig precis framför ögonen, men att tvingas gå i motsatt riktning och vända det välbekanta ryggen. Insikten om att den gamla stigen inte tar mig dit jag vill är det som driver mig när lockelsen om att vända tillbaka kommer. Längtan efter frihet är det som får mig att fortsätta trots att gyttjan suger energi ur mina vadmuskler och snåren river sönder min hud. Hur jobbigt och tufft det än må vara så finns det inget alternativ. Det finns bara en väg och den enda som kan få mina fötter att ta den riktningen är jag. Och så länge jag kan stå på mina ben finns det inget som kan stoppa mig - hinder är till för att överbryggas. Svårigheter kan vändas till möjligheter om du väljer att ha den utgångspunkten - och det har gjort. Och det kan inget ändra på.
Hysteri eller nöje?
Idag är träning lite av en trend. Det finns en uppsjö av träningsformer där kroppen utmanas till att nå nya nivåer. Att träna är ett sätt att öka sin fysiska kapacitet, ett sätt att hitta balansen i kroppen och kanske också ett sätt att koppla av. Jag upplever själv att ett svettigt spinningpass kan komma som en skänk från ovan då det är en frizon från vardagens måsten. För ett ögonblick är det bara jag och cykeln - en harmoni där musklerna får jobba medan hjärnan får lite andrum.
Träning har ett mervärde tack vare dess sociala aspekt. I träningslokalen är alla välkomna och där är vi ”du” med varandra. Det är en plats där nya kontakter etableras och där det råder en viss gemenskap tack vare träningsviljan. Viljan att träna är det som förenar oss. Under dessa omständigheter är träning den lustfyllda, kravfyllda frizon som jag tror att vi alla mår bra av att vara en del av. Problemet är när träningen kopplas samman med krav. Krav om att gå ner i vikt, krav om att prestera bättre, krav om att träna trots att kroppen säger nej. Krav som kan få en negativ inverkan på vår hälsa.
I vissa fall kan det nog vara bra med ett konkret mål med sin träning. Det kan handla om att vilja gå ner – eller upp i vikt, att öka sin muskelmassa, att förbättra sin kondition, att bli bättre på att slappna av eller att orka mer i vardagen. Med konkreta mål blir träningen mer motiverad och kanske rent av roligare. Problemet är om kraven är för höga - om kraven blir en press som gör att träningsglädjen försvinner. Kanske att jakten efter målet blir en press istället för en utmaning. Att du redan planerar kommande träningspass, då du istället borde fokusera på nedvarvning och vara nöjd med det som du just presterat.
Att gilla att träna är inget fel, det är snarare något positivt som ska uppmuntras men ibland upplever jag att dagens syn på träning är smått hysterisk. Tidigare tränade man några gånger i veckan och fann det fullt tillräckligt. Idag är det många som titulerar sig så kallade elitmotionärer med sikte på att genomföra en svensk klassiker, springa Stockholm maraton, göra en Ironman... För många räcker det inte längre att träna för att det är kul, även om det fortfarande är huvudsyftet med alla träningstimmar. För många handlar det dessutom om att prestera något.
Så länge det handlar om att få ett kvitto på det hårda arbetet i träningskläderna och en vilja att uppnå ett mål ser jag inte detta som ett problem. Problemet är om den spännande - och kanske lite skrämmande uppgiften ses som en press istället för en utmaning. Om glädjen att träna överskuggas av krav på att prestera. Det handlar om att hitta en balans där utmaningen banar väg för rörelseglädjen – där viljan att lyckas är en positiv drivkraft som ger dig positiv energi. Slutligen vill jag uppmana dig till att ställa dig frågan: ”Vad är syftet med din träning och varför tränar jag som jag gör?”
Att vara sjuksköterska idag
Varför ser det ut så här? Vad är det som får oss sjuksköterskor att må som vi gör?
Det finns inga marginaler för oss sjuksköterskor. Vi måste ständigt effektivisera vårt arbete och förbättra och utveckla vårt arbetssätt för att kunna följa de senaste direktiven. Kraven på oss sjuksköterskor är höga – patientantalet ökar ständigt, likaså patienternas förväntningar på vården. En ekvation som är svår att få ihop.
Att lönen inte alls står i proportion till det ansvar vi som sjuksköterskor har gör inte det hela bättre. Tänk dig själv att komma till jobbet en lördagkväll med ansvar för åtta patienter (patientantalet kunde ha varit betydligt fler). En av patienter, Olle, har levercirros. På grund av försämrad leverfunktion har Olle vätska i buken som tappas ut via ett dränage. Dränaget ska öppnas klockan åtta och vara öppet tills tre liter tappats ut. Patient nummer två, Svea, har akut leukemi och är oerhört infektionskänslig. Vid tecken på infektion såsom frossa, feber eller avvikande vitalparametrar såsom puls, blodtryck, andningsfrekvens eller syremättnad i blodet ska jouren kontaktas. Därtill ska blod-, urin-, nasofarynx- och svalgodling tas omgående. Patient nummer tre är Ulla. Ulla är multisjuk med hjärtsvikt, diabetes och stroke i anamnesen. Stroken medförde att hela hennes högersida blev förlamad, vilket i sin tur medför att hon behöver hjälp med allt: toalettbesök, vändningar i sängen, på- och avklädning, matning och den basala hygienen. Göran, den fjärde patienten, har ådragit sig en höftfraktur och väntar på operation. Dusch med så kallade descutansvampar och renbäddning står på kvällsschemat. Dropp är ordinerat och en förebyggande antibiotikakur. Blodprover inklusive blodgruppering och bas-test ska tas så att det finns om det skulle bli aktuellt med blodtransfusion. Greta, damen på sal fem, har glaukom och är så gott som blind. Till följd av en urininfektion är hon även mer förvirrad och ängslig och ringer ideligen på klockan för tillsyn. Patient sex, Eva, är tvåbarnsmamma och kom till avdelningen med symtom såsom buksmärta, viktnedgång, gula ögonvitor och tilltagande trötthet. Utredningen pågår men ännu är inte diagnosen fastställd. Oron är stor och det märks att Eva håller både tankar och känslor tillbaka. Som sjuksköterska skulle jag vilja ha tid att bara sitta ner och finnas där för henne och på så sätt ge henne möjlighet att berätta om tankarna och oron som upptar all hennes vakna tid. Jag skulle vilja kunna avlasta och ge henne tröst. På sal sju ligger Erik, prostatacancern är långt framskriden och behovet av smärtlindring är stort till följd av att skelettet är genomsatt av metastaser. Att den återstående levnadstiden är begränsad är det ingen tvekan om men hur länge Erik ska kunna stå emot cancern är det ingen som kan svara på. I nuläget är målet att finna en läkemedelsdos som minskar smärtan utan att Erik ska bli alltför påverkad av biverkningar. Målet är att Erik, i enlighet med sin egen önskan, ska få komma hem väl smärtlindrad och få avsluta sina dagar i stugan vid havet. Den åttonde patienten Jelena talar ingen svenska och får intravenös antibiotikabehandling mot lunginflammation. Hennes undrande blick då jag försöker förklara vad jag ska göra medför att jag som sjuksköterska känner mig oförmögen i min vilja att involvera henne i den vård som ska göra henne frisk.
Åtta patienter – åtta livsöden att försöka förstå och beakta. Vem bör prioriteras först och vem kan vänta? Prioriteringar jag som sjuksköterska ständigt brottas med utan entydiga direktiv. Känslan av att inte räcka till är lika vanligt förekommande som ökenvandrarens längtan efter vatten. Ska det vara så här? Är det verkligen ett vårdsystem vi kan vara stolta över? Är det denna prioriteringslista vi vill hamna på? Om inte bör förändring ske snarast. I takt med att patientantalet ökar borde vi måna om våra sjuksköterskor – visa dem uppskattning, hållbara arbetsvillkor och åtminstone ge dem lön för mödan. För varje dag som passerar utan åtgärder kommer fler sjuksköterskor att bli offer för sin vilja att göra gott. En uppoffring som förr eller senare omvänder deras roll från att vårda till att bli vårdad. Så ser den krassa verkligheten faktiskt ut.
Dagarna efter...
Så har det sakteligen sjunkit in, Ironman 2014 är ett avslutat kapitel. Det känns faktiskt lite sorgligt. Sorgligt och tomt. Kanske trodde jag att årets slit av löpning i regnrusk och på löpbandet i Patong, lördagsmorgnarnas tidiga cykelturer i snålblåst och ångesten över att inse att simträningen blev lidande på grund av fasan för kylan som vattenträning var förknippad med, skulle få mig att andas ut. Andas ut av lättnad för att äventyret var över. Lättnad över att inse att jag klarade det, trots att många tvivlade på mig. Lättnad och stolthet över att inse att jag kan prestera även under extremsituationer. Så fel jag hade. Drivet finns kvar, drivet efter att nå nya mål - anta nya utmaningar och se hur långt jag kan nå.
Årets uppladdning var ju på inget sett optimal, med tanke på att själva tävlingsdagen blev dagen då jag simmade mer än ett par hundra meter i öppet vatten, dagen då jag cyklade mer än 78 km - och för första gången cyklade i riktigt regn, dagen då jag sprang mer än 18 km. Och första gången jag testade på växlingsmomenten och inte att förglömma - energipåfyllning under träning. Detta var nog en av mina största farhågor - hur jag skulle lyckas uppehålla energidepåerna under ett helt Ironman. Där överträffade jag mig själv - och kanske att den prestationen var störst av allt, en prestation som inte kan mätas i tid. Under hela tävlingen kände jag mig mentalt stark och den där fruktade väggen anade jag inte ens konturerna av. Att det var smärta - och inte total energikollaps som blev mitt fall känns som en mindre triumf. Givetvis önskar jag att jag hade kunnat bemästra smärtan bättre, även om jag lyckades bita ihop och kunde fortsätta springa ytterligare 11 km. Det som fick mig att inse mig besegrad var rädslan för att förstöra knän och höfter på ett sätt så att hård träning skulle bli en overklighet i framtiden. Att riskera det för en sketen Ironman-tävling vore som att gå till gymmet och köra ett stenhårt träningspass och avsluta med att försöka sätta nytt rekord i bänkpress, trots att musklerna ropar efter vila, med resultat att kroppen säger stopp och framtida lyft inte är att tänka på. Det är en hårfin skillnad mellan framgång och nederlag. Mellan att lyckas och att nå platt fall.
Efter tävlingen lovade jag mina nära och kära att detta var en engångsföreteelse, "once in a lifetime". Jag är inte den som lovar något utan att hålla det, men nog måste jag erkänna att jag gärna skulle ställa upp i Ironman igen - om jag fick chansen. Och tänk att få syssla med detta professionellt, med riktig coachning och med tränings- och kostupplägg för att nå en ny nivå. Tänk att få testa en cykel som är ännu mer lättrullad och få uppleva en ny dimension av fartvind. Nåväl, drömma går ju. I drömmarnas värld finns inga begränsningar, vilket uppenbarligen inte finns i verkliga livet heller. Åtminstone inte om man ska följa ledordet som Ironman förmedlar "Anything is possible". Och visst är sanningsfaktorn i påståendet hög. Jag tror att det är vi själva som sätter ribban mellan vad som är realitet och vad som är fiktion, mellan möjlighet och omöjlighet. Om vi vill och tror på oss själva tror jag att vi kan uppnå det där målet som finns dolt förankrat, men som vi knappt vågar tänka på. Det handlar om att våga tro på sig - och att våga satsa.