Kanske är livet inte...

...mer än vad det är. Kanske finns ingen dold underton. Kanske är våra försök att göra gott i hopp om att få uppleva något bättre i framtiden inget annat än fruktlösa försök. Fruktlösa, men för den skull inte meningslösa, då känslan som uppoffringen kan generera kan ge det som vi så frenetiskt vill få uppleva. Känslan av att det trots allt inte är tröstlöst att ha drömmar och ambitioner. Känslan av att det kanske trots allt finns ett djupare syfte med vår existens. Mening. Känslan av mening.


Meningsfullhet i all sin bemärkelse

Att ha en mening. Att fylla ett syfte. Att betyda något. Detta ack så viktiga, men samtidigt så svåruppnåeliga, som vi dag efter dag, år efter år, livet igenom gör allt för att uppnå. Men vad räknas som meningsfullt? Ska man sträva efter att skapa fred på jorden och uppnå en medmänsklig framgång eller kan man nöja sig med att bara vara en människa i mängden? Och är verkligen framgång signifikant för meningsfullhet?
 
Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag vilken djungel av värderingar jag har gett mig in i. Att sno in sig i den snåriga och svårtolkade verkligheten är svårundvikligt. Att snubbla i sina egna resonemang utgör ytterligare en fallgrop. Kanske får vi dra oss till savannen och djurens värld för att tydliggöra en sida av vad som kan klassas som meningsfullt. Tänk er zebran, denna fantastiskt vackra vildhäst som lever i flock på den afrikanska kontinenten. Zebrans liv fylls av sökandet efter gräs och att undvika fiender, där människan är den farligaste, följt av lejonet. Dess liv handlar om att fylla dess basala behov, att föra arten vidare och följa djungelns lag – starkast överlever. Detta måste väl ändå klassas som meningsfullt. Däremot är det svårt att svara på om ett zebraliv för en Homo Sapiens skulle värderas på samma sätt.
 
Trots att vi är begåvade med lika många sinnen, skiljer sig våra arter nämnvärt från varandra. Kanske att Maslows behovstrappa i sammanhanget kan nyansera skillnaderna. Första steget handlar om att uppfylla de kroppsliga behoven med mat och sömn, precis som zebrans betande på savannen. Andra steget handlar om att känna trygghet, något som såväl människan som zebran har behov av. Likväl har vi båda behov av gemenskap - zebran är beroende av sin flock, på samma sätt som människan behöver sin familj och sina vänner, vilket det tredje steget utgörs av. Därefter följer de två stegen som skiljer vårt liv från zebrans: behovet av uppskattning och behovet av självförverkligande. Något vaga och svårbegripliga behov som inte går att beskriva mer än i den ytterst generella bemärkelsen att det handlar om att känna sig respekterad och att förverkliga drömmar och uppnå mål. Men vad får en människa att uppleva detta? Att frågan är högst individuell är självklar och än en gång slås jag av hur svårt det är att ge klarhet i den psykologiska djungel jag gett mig in i. Att varje människa är unik, med egna förutsättningar blir vi dagligen påminda om. Och kanske att det är denna olikhet som gör det omöjligt att klargöra begreppet meningsfullhet.
 
I slutändan handlar det om att finna sin egen uppfattning om vad begreppet innebär. Att bejaka det egna jagets värderingar och önskningar, utifrån de ramar som samhället byggt. Kanske att det kan handla om att bestiga Mount Everest eller lyckas ta fram botemedel mot det svårmuterade hiv-viruset. Att göra något unikt som kommer att ha betydelse för flera generationer även efter ens död. Kanske kan det handla om att se värdet i varje dag – att göra det bästa just nu. Att inte sträva efter att göra stordåd, utan att istället verka för att förgylla livet för de allra närmaste. Att satsa på att vara en god medmänniska.
 
Vad är meningsfullt för dig? Ytterst få skulle kunna ge ett allmänriktigt svar på denna fråga och då våra förutsättningar ständigt förändras skulle svarets giltighetstid vara ytterst begränsad. Vårt sökande efter mening är ett livslångt projekt. Det är likt en resa, som vi föddes med en biljett till. Resrutten kan vi påverka, men aldrig fullt ut bestämma, inte heller slutstationen. Oavsett hållplatser, kommer resan att vara din allra viktigaste - där din uppgift som reseguide är att fylla resan med innehåll. Egentligen tror jag att det är detta som livet verkligen handlar om – att fylla livsresan med minnen, erfarenheter, upplevelser och känslor som har ett inre värde. Sådant som får oss att, dag efter dag, lämna det kroppsvarma täcket och möta såväl grårusk som strålande sol med inställning att vilja anta den utmaning som varje ny dag faktiskt är.


Klockan ringer...

...och kanske förbannar du dig över att du tvingas lämna täckets värmande och kravlösa omfamning. Att du tvingas erfara ännu en dag av krav och måsten när du så mycket hellre vill återvända till det avslappnade tillståndet du just rycktes ifrån. Kanske känner du så. Eller också inser du hur lyckligt lottad du är som får möta ännu en dag. Tacksam över att du själv kan ta dig ur sängen och ta dig an dagen. Som själv kan styra din vardag och inte är förlitad på någon annans omsorg.

Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Att få insikt om att det som vi så ofta tar för givet faktiskt är ett av flera alternativ tror jag är ett viktigt perspektiv att ha med sig på livsresan. Att komma till insikt om att det finns något att glädjas åt - även om konturerna av vägen du vandrar försvinner i din nattsvarta vardag. Kanske har jag en naiv uppfattning av verkligheten som får mig att sträva efter solglimtarna även under polarnätterna. Men hellre att sträva efter ljuset och kanske få glädjas åt en ljusstrimma än att gräva milslånga tunnlar och med all säkerhet få erfara hopplöshetens kvävande svångrem.

 


Att bara må bra...

På gårdagens träningspass sa ledaren "att kanske tränar du för att uppnå ett specifikt mål eller så tränar du bara för att må bra". Just ordet bara kändes fel i det sammanhanget. Att träna för att må bra är väl inte så bara. Det är väl det som är huvudsyftet, eller har jag fått det om bakfoten?

För mig handlar träning om att ge mig själv kvalitetstid att bara vara. Att för ett ögonblick få släppa allt vad krav och prestation heter och helt och fullt få ägna mig åt mig själv. Sedan tycker jag att det är kul att utmana mig själv, testa mina begränsningar och försöka utvecklas. Emellertid är det inte det som är huvudsyftet med min träning, det är bara en extra sporre. Med detta sagt tror jag att vi alla skulle må bra av att reflektera över vad det är som driver oss att göra vissa saker: handlar det om förväntningar från andra eller är det den egna viljan som är drivande?

Att se på träning som något som du gör ”bara” för att må bra tror jag är fel strategi när det handlar om att finna träningsglädje. Istället tror jag att det är viktigt att försöka se vilka vinster träningen kan ge dig. Kanske handlar det om minskad smärta, minskad stress och bättre mående rent somatiskt med ett hälsosamt blodtryck, stabilare blodsocker och en hälsosam kroppsvikt. Kanske handlar det om ökad uthållighet och styrka, bättre kroppskännedom, ökad rörlighet och ökad inre harmoni. Oavsett vad som driver dig så ska du vilja göra det för att det får dig att må bra. Och att må bra är inte så bara. Enligt mig är välmående essentiellt och kanske också det primära syftet med livet. Eller har jag fel?


Som att...

...kämpa sig upp ur en brunn, ana ljuset och friheten där framme. Lägga händerna på fast mark och samla kraft för att häva sig upp. Få ena knät och benet på trygg mark, vända blicken mot solen och känna dess värmande och läkande strålar. För ett ögonblick njuta av ögonblicket. Som i ett trollslag försvinner värmen och den trygga marken under benet. Fallet är oundvikligt. Avgrunden och mörkret väntar och misslyckandet är ett faktum. Känslan av misslyckande speglas i ditt plågade ansikte och fortplantar sig genom blodomloppet i takt med hjärtats panikartade försök att upprätthålla liv. Insikten tar den sista strimman av hopp ifrån dig. Du hinner uppleva hur ångesten, likt järnklor, borrar sig in i ditt skinn och lägger en strypsnara runt din hals. I nästa ögonblick blir allt stilla.


Likt en ...

...fågel som känner doften av frihet, men som begränsas av burens järnsmide. Oförmögen att sträcka ut sina praktfulla vingar, känna luftdraget och känslan av kontroll. Oförmögen att ta del av den värld som den en gång föddes för att vara en del av. Samtidigt skyddad från rovfåglarnas vassa klor och tjuvskyttarnas bössor.

Likt en fisk som drömmer om det böljande havet, men som tvingas leva i ett hem av glas. Ett glashem som omöjliggör upptäckandet av nya miljöer och möjligheter. Ett glashem som ger maximal trygghet, men också minimerar potentialen att utvecklas. Som omintetgör möjligheten att upptäcka livets dimensioner.

Kanske tror du att du gör mig en tjänst genom att bygga upp denna skyddande värld där inget ont ska få förekomma. Kanske tror du att det är det bästa för mig. Men vet du, du har fel.

Jag har sett verkligheten där ute och jag vet hur förrädiskt livet kan vara. Jag har kramat medmänniskors händer då de lämnat jordelivet och torkat otaliga tårar som fuktat förtvivlade anhörigas kinder. Jag har slitit som ett djur för att övermanna döden till ingen nytta och gång på gång insett min otillräcklighet. Men jag har också erfarit livets guldkorn, guldkorn som är värda mer än all världens hemskheter. Så snälla ge mig nyckeln som ger mig tillgång till verkligheten. För det är där jag kan göra skillnad. 

 


Ibland inbillar jag mig...

...att det är bättre att ha inställningen att du inte vet något. Då riskerar du aldrig att gå miste om sådant som du kanske annars bara hade ryckt på axlarna åt, i tron om att ”det där känner jag redan till”. Och om du nu vet något, är det inte säkert att din version ligger närmare verkligheten än din kompis. För att få kännedom om sådant som du inte har upplevt eller sett med egna ögon måste du förlita dig på andras intryck.

Frågan är om det verkligen finns en allmänriktig verklighet. En sanning som vi alla så febrilt inbillar oss att vi är förtrogna med. För visst var det väl Neil Armstrong som den 21 juli 1969 tog människans första steg på månen med orden: "That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind"? Enligt uppgift ska kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin ha stått vid Armstrongs sida nitton minuter senare. Nitton minuter. Skillnaden mellan att stå i rampljuset, få en krater uppkallad efter sig och bli förevigad i människors minnen.

Slumpen. Många gånger är det, det som allt handlar om. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Att satsa på krona istället för klave. Samtidigt handlar livet om att våga. Våga säga ”ja” istället för ”nej”. Våga ta chanser som dyker upp istället för att tveka och se möjligheten försvinna, likt fotspår som översköljs av havsvågorna. Jag vill inte på något sätt påstå att livet är lätt. Inte på långa vägar. Det finns lika många sätt att förvalta sitt liv på som det finns sandkorn i Sahara. Det enda jag vill konstatera är att det inte finns något sätt som är bättre eller mer riktigt än ett annat. Inte så länge man följer sin egen livskompass, sin egen vilja och känsla för vad som är värdefullt i livet.


Att åka cykel...

...eller att cykla är stor skillnad. Jag som trodde att jag sysslade med det sistnämnda har fått mig en tankeställare efter de senaste cykelrundorna. Som cyklist möts man som bekant av vädrets makter i allra högsta grad, så ock på dessa cykelturer. Den ena var rejält blåsig, vilket innebar såväl medvind, sidvind, motvind och inte att förglömma fartvind. Tidigare har mitt humör pendlat i takt med vindriktningen, nåja så illa har det kanske inte varit, men snudd på. Jag har nog tenderat att lägga fokus på ett fenomen som jag inte rår på, ödslat energi på något som jag inte kan påverka.

Häromdagen kom jag på mig själv med att istället se vinden som en del av upplevelsen, att verkligen njuta av fartupplevelsen som medvinden bidrog till men också våga anta den utmaning som stark motvind bjuder upp till. Istället för att utnyttja medrull och bygga fart utifrån "gratis-skjutsen" lät jag benen jobba på ett nytt sätt. Jag tryckte på mer än vad jag brukar och lät benmusklerna få visa vad de går för. Istället för att dra på mig mjölksyra resulterade det i bättre kraftutveckling och i sin tur bättre farthållning. En härlig upplevelse. Uppförsbackar kunde således bestigas med en helt ny smidighet. Plötsligt insåg jag att det är så här cykling ska vara - det ska kännas att det är benen som driver rörelsen framåt istället för vinden eller backens lutning. Det ska kännas som om du och cykeln är en integrerad enhet som tillsammans tar er framåt - inte som att du är ute och åker cykel. Skillnaden är enorm, tro mig. 


Livsfokus...

Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan.  Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.

Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.

Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser. 


Livsfokus...

Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan.  Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.

Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.

Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser. 


Svett & etikett...

För dig som redan tränar eller är nyfiken på att börja träna så kan jag varmt rekommendera SVT:s serie "Svett & etikett" med Kalle Zackari Wahlström. Det är en serie som både lyfter fram charmen i olika träningsformer men också baksidan med att låta det gå till överdrift. Eller vad sägs om att banta ner sig tolv kilo, spraya sig pepparkaksbrun och stå på scen och spänna musklerna? Det är precis vad Kalle tvingas utstå då han ställer upp i Luciapokalen i klassen Classic bodybuilding. Kalle antar utmaningarna med glimten i ögat men går samtidigt in helhjärtat för att lyckas.

Kalles ord precis innan han ska entra scenen i Luciapokalen är:

- Det här är inte sunt. Det är inte bra för kroppen att  hålla på så här och svälta sig själv. Det är inte vettigt att hålla på och äta massa piller och inte dricka vatten för att se "musklig" ut.

Orden är klockrena och bekräftar exakt det jag som tittare tänker. Kalle rekommenderar inte någon att äta kokt torsk och broccoli ur en plastburk sju gånger om dagen, istället belyser han vikten av att äta så att du blir glad och mår bra.

Kalle belyser vikten av att finna en balans och poängterar att träningen inte ska eliminera andra delar ur ditt liv. Träningen bör ses som en bonus, något som ska få dig att må bättre men inte för den skull omvända hela din vardag.

– Jag vill visa folk att träning kan vara nånting kul. Att det inte är nåt läskigt och skamfylllt som man gör två gånger i veckan för att man måste. Att kroppen älskar att få röra på sig och att träning tillhör alla, även folk som tycker om att dricka öl, säger Kalle Zackari Wahlström.

Så har du en stund över är det värt att ägna en stund åt Kalle, du kommer garanterat att få dra på smilbanden. 


Saknad fyrfoting

 
Jag saknar ditt välkomnande trippande; hur du med din vaggande gång uppfordrande proklamerar att du minsann tvingats vara ensam hela dagen. Hur du likt ett plåster följer vartenda steg jag tar och hur du flertalet gånger nästan lägger krokben för mig. Jag saknar vår dialog då du förklarar hur många ensamma minuter du tillbringat i vaket tillstånd. Tur att ditt sömnmönster inte är tvärtom - för att döma av dina gäspningar och hur du sträcker på dig när du kommer till ytterdörren för att möta mig har jag dragit slutsatsen att din vakna tid är ganska begränsad då du är ensam.
Du är ett charmtroll med alla dina egenheter och ditt eviga pratande. Jag saknar dina förstående ögon, din sammetslena päls och din dammvippa till svans (som du för övrigt har svårt att tygla). Jag saknar till och med ditt nitiska slickande av mitt hår - att tvätta håret är nog överskattat ur dina ögon. Det enda som jag inte saknar men som ändå är en markant skillnad är ditt nattliv. Ditt ständiga krafsande – på dörrar, på fönster, på speglar, på väggar... Ett ljud som numera är mer frekvent förekommande än väckarklockan. Ett beteende som vi på alla sätt försökt vänja dig av med – förgäves. Det är nog trots allt så att man inte kan bestämma över en katt. Och kanske att det också är charmen med denna fyrbenta varelse – att den alltid går sin egen väg och lyssnar till sin egen röst. Hur som helst så är saknaden påtaglig och jag ser verkligen fram emot bör återförening. Fram tills dess ska jag försöka njuta av ostörd nattsömn och avsaknaden av hårtussar...


Okej eller bra...?

 Harmoni. Balans. Att vara nöjd med tillvaron. Känslan är tilltalande och välkomnande. Livet känns spännande och fullt av möjligheter där nyfikenhet och optimism är ledstjärnor. Men kanske att det kan bli ännu bättre, kanske att det du just nu upplever bara är försmak på vad du skulle kunna få uppleva. Känslan av att vara nöjd kanske hindrar dig från att nå ditt optimala välbefinnande. Har du någonsin funderat på om den tillvaro som du ser som din vardag skulle kunna förbättras? Har du tänkt tanken att de grå molnen i periferin skulle kunna skingras? Kanske att du har förlikat dig med uppfattningen att det är så här ditt liv ser ut och att du också kan uppleva tillfredsställelse utifrån dessa premisser. Men hur skulle det vara om premisserna såg annorlunda ut?
 
Att försöka se på sitt liv med nya glasögon är sannerligen ingen lätt uppgift. Vi tenderar alltid att jämföra dagsläget med hur det är när det är som sämst. Frågan är om den jämförelsen får oss att luta oss tillbaka när det mindre bra vänds till att vara okej. Att ha det okej kanske översätts till att ha det bra även om det i själva verket skulle finnas möjlighet för att ha det ännu bättre. Ibland kanske kampen eller uppoffringen som det skulle innebära för att få det ännu bättre får oss att nöja oss med en okej-känsla. Eller har jag fel? 


Att lyssna...

 
 ...på vindens sus eller vågornas skvalpande mot stenarna. Att se hur fåglarna svävar och kanske för ett ögonblick få en förnimmelse av hur det skulle kännas att kunna flyga. Att känna konturerna av småstenarna och kvistarna som är en del av stigen du går på och förundras över hur väldämpade dina Asics-skor är. Att känna doften av nyklippt gräs och grillkol som vittnar som att grillsäsongen än en gång är här. Detta är att stanna upp, att använda sinnena för att ta in omgivningen och att för en stund bara vara här och nu. Hur känns det?
 
Jag tror, att många precis som jag, tenderar att fokusera på görandet istället för på varandet. Det kan handla om att gå den invanda promenaden men att vara någon helt annanstans i tankarna - kanske är det en situation på jobbet som upptar dina tankar, kanske är det tankar på vad du ska laga för mat eller vad du ska se på tv, kanske är det helgplaneringen som är i fokus. Koltrastens sång, den ljumma vinden som smeker din kind och svanungarnas första simtur går du miste om. Det som händer här och nu anar du bara i periferin, om ens det. Eller har jag fel?


Din kropp - sandslott eller lyxvilla?

Vilken metafor du vill använda har mindre betydelse men för enkelhetens skull använder vi oss av ett tegelhus med träpanel. Kroppen är som bekant uppbyggd av byggstenar -  vatten, kolhydrater, protein, fett, vitaminer och mineraler för att namnge dem. Alla dessa komponenter är avgörande för att kroppen ska fungera och dessa måste vi också se till att tillföra för att inte hamna i ett katabolt, nedbrytande tillstånd. Ett tillstånd där kroppen inte får tillräckligt med material för att kunna sköta de processer som ständigt pågår inom oss. Ett tillstånd där depåer töms och muskler bryts ner istället för tvärtom. Energiobalans.
 
Vi är vad vi äter och måste också fylla på med byggstenar som vi mår väl av. Om vi illustrerar det med tegelhuset så kan teglet liknas vid protein - stommen som ska vara stabil och ge en stadig grund. Bristande intag av protein resulterar i att cellförnyelsen avstannar och att muskelmassan bryts ner. Gamla, trasiga tegelstenar kan därmed inte bytas ut. Fogmassan som håller tegelstenarna samman kan liknas vid vatten, ett ämne som i kroppen bland annat ansvarar för att trycket i och utanför cellerna hålls på rätt nivå. Vatten är en viktig komponent i cellernas uppbyggande av proteiner, på samma sätt som att fogmassan är viktig för att kunna fästa tegelstenarna på varandra. Värme-, el- och vattenledningar kan liknas vid fett som är det ämne i kroppen som omger nervtrådarna och därigenom bidrar till att hjärnans signaler når dit de ska. Husets yta, tegelstrukturen och träpanelen kan jämföras med vår hud. För att ytan ska må bra krävs bland annat mineraler och vitaminer. Brist på detta kan resultera i glåmig hy eller som i vårt exempel flagande husfärg. Slutligen vill jag illustrera kroppens behov av kolhydrater. Vårt tegelhus värms upp via en pelletsbrännare. Pellets är således något som behövs dagligen - att du eldade igår har ju knappast någon betydelse idag. Dessutom går det ju inte att återuppelda pellets. På samma sätt behöver kroppen kolhydrater. Kolhydrater är kroppens främsta bränslekälla och då kroppen endast kan lagra en ytterst liten andel behöver vi fylla på med detta flera gånger varje dag.
 
Därmed är det för mig ofattbart att vissa av dagens dieter handlar om att minimera eller helt utesluta intaget av kolhydrater. Konsekvensen av detta är att förringa kroppen på dess viktigaste bränsletillgång, vilket kan resultera i att förbränningen minskar - och i värsta fall avstannar helt. Kroppen tvingas gå på sparlåga och ges inte förutsättningar att fungera optimalt. Detta kan illustreras med att ha en lyxvilla men låta den bli till ett sandslott genom att tillåta nedbrytning och förfall istället för att bygga upp och vårda. Det finns möjlighet att påverka utgången, frågan är bara vilket alternativ du väljer: väljer du att ta hand om dig själv på ett sätt som ger dig förutsättningar att nå dit du vill eller låter du något annat styra dig? Oavsett vad ditt svar är, så vill jag att du funderar på vad det är som viktigt i ditt liv - och hur du på bästa sätt ska kunna ta del av detta. Valet är ditt.