Smärtsam insikt...
Vi talar om att gå vidare, att se framåt och fokusera på ljusglimtarna som kan anas i periferin. Vi talar om att tiden läker alla sår, vilket för övrigt är en klyscha utan substans. Vi talar om att tomrummet så småningom ska kännas mindre påtagligt.
Men tro mig, vad vi än säger så har vi fel. Våra ord är bara en glorifierad förhoppning som vi hoppas kunna landa i då marken rämnar. En förhoppning om att slippa falla handlöst. En förhoppning helt utan verklighetsanknytning.
Tiden läker inte alla sår...
Snart dags för examen och egentligen borde jag likt mina klasskamrater blicka fram mot händelsen med glädje. Glädje över att ha lyckats knäcka den anatomiska koden, kunna hantera tentanerver och kunna ge hjälpsökande människor en axel att luta sig mot. Att göra skillnad. Det var det som jag en gång drömde om att få uppleva. Men nu vet jag inte längre, kanske är det saknaden som dövat drömmarna.
Att tiden läker alla sår är en myt, tro mig. Trots att smärtan inte är lika intensiv och kvävande lurar den ständigt i tillvaron, redo att övermanna mig. Och saknaden är min ständiga följeslagare, det finns inte en dag som jag inte tänker på tiden då jag hade dig vid min sida. En tid då trygghet och upplevelsen av att leva på riktigt blev verklighet. En tid då glädje och lycka var givna fenomen. Tomhet. Att inte längre ha dig nära, att inte vakna vid din sida. Alltid saknad, aldrig någonsin glömd ♥
---> http://www.regnbagsbron.org/tusse
Djävulspärs av betydelse...
Ibland tror jag att det är nyttigt att må dåligt ibland. Även om jag definitivt inte håller med om detta just nu, när det känns som att magen ska vändas ut och in och då smärtan är kvävande. I nuläget skulle jag hellre ge mig själv en rak höger, än instämma i detta dumma yttrande. För det är just vad det är, urdumt, ja rent av korkat. Men ändå rymmer det en gnutta sanning. En gnutta som medför att jag vill framhålla det otrevliga tillståndet som viktigt, trots dess massiva svartstämpel.
För det är efter en sådan här djävulspärs som man inser hur bra man faktiskt har det när allt är som det brukar. Hur underbart det egentligen är när näsan inte rinner stup i kvarten och sökandet efter en servett är dagens återkommande jakt. Hur behagfullt det är när ögonen inte är konstant tårfyllda och grönskans konturer anas som en enda grön sörja. Hur frihetsförknippad det är att kunna andas med både näsa och mun utan att känna hur varje in- eller utandning handlar om att tvingas vidga luftrörens förminskade diameter. Känslan av att kunna stå och röra sig obehindrat, utan en konstant huggande smärta som gör varje steg till ett eldprov. Att kunna njuta av mat och dryck utan att övermannas av kväljningar och att uppleva en inre brottningsmatch.
Att må som vanligt är verkligen ett underskattat tillstånd, ett tillstånd att sakna och längta efter. Jag får nästan bita mig i tungan för att inte påpeka hur onödigt det är att må dåligt, för i nuläget känns det faktiskt så. Men jag är beredd att inse att jag har fel, inte helt fel men en gnutta fel. En gnutta som faktiskt har betydelse - åtminstone när denna djävulspärs är ett minne blott.
Kameleontklädd...
Likt en kameleont möter jag varje ny dag. Beredd att göra det förväntade för att passa in, att underkuva mina känslor för att motsvara omgivningens förväntningar. För att motsvara mina förväntningar. Mitt löfte om att visa uppskattning och tacksamhet över det som jag har och de som jag älskar. Över att leva.
Men även kameleonter misslyckas ibland med att anpassa sig till livets mönster. Ibland brister förmågan och sårbarheten blottas. Varje dag dras kameleontskepnaden på, för att omsorgsfullt vikas ihop då mörkret infaller. Redo att förskonas med det som dövas i ljusets närvaro. Med en molande känsla i bröstet och med kudden blöt av tårar möter jag natten. Inte ens den mest fulländade kameleonten kan manifestera sig mot känslan. Mot saknad står vi alla ensamma.
Woman... hm?!
Innan träningspasset på Friskis idag slogs jag av en tanke rörande engelskans ord för kvinna, woman. Märkligt, ja rent av kanske helvrickat att tänka på sådant men ni som känner mig vet att jag är ordnörd. Hur som helst så slogs jag av tanken att woman kanske är precis som så mycket annat i världen - en form av det "rätta" ordet, alltså man. Men vad står då wo för? Work over?! Knappast, så som vi kvinnor sliter så skulle vi aldrig ge upp utan att bjuda upp till kamp. Inte en chans.
För övrigt så fyller min svart-vita lenhåriga miniliger sju år idag. Sju år har gått sedan jag för första gången fick blicka in i hennes gulgröna ögon, stryka hennes lena päls och förälska mig i hennes personlighet. En kärlek som övervinner allt vad motstånd och allergi heter, en kärlek som aldrig kommer att upphöra <3
Otillräcklighet...
Jag fick se dig le, kanske var det ett leende av förtroende och i hopp om att snart kunna få återvända hem. Jag fick se dig kippa efter andan, se ångesten som avtecknade sig i dina blåa ögon som svar på dina cellers febrila kämpande efter syre. Jag fick se dig blöda, fick se hur stillsamt blod kan rinna och hur rött det kan vara trots brist på hemoglobin. Jag fick andas i takt med dig och för en stund låta våra andetag vara det enda som räknades.
Jag fick hålla din hand och badda din panna.
Men det räckte inte.
Saknad...
Så fort jag tog klivet in i hallen var du där redo att överösa mig med kärleksfull uppmärksamhet. Att mötas av din vänliga blick fick mig att känna mig efterlängtad. Efterlängtad på ett sätt som inte kändes krävande bara genuint glädjefyllt. Du fick mig att känna mig behövd, fick mig att känna mig betydelsefull. Att känna din närhet då du kröp tätt intill fick mig att sväva som på moln, inte bara orsakad av känslan av din mjuka kropp intill min, utan även för insikten att du valt mig. Att du, om än bara för en stund, fick vår gemenskap att vara det enda som hade betydelse. Du och jag. Det enda som räknades. Saknaden är stor.
Tvivel...
Tvivel. Känslan av att inte vara på rätt väg, av att ha stått vid ett vägskäl och drömskt tittat åt ena hållet, men ignorerat impulsen. Ignorerat den genuina känslan med tron om att förnuftets navigering är den rätta. En tro som snart övertygat mig om att intellektets väg är den rätta. Och kanske är det så. Ändå tvivlar jag. Tvivlar på att den valda vägen kommer att kunna ge mig det jag drömmer om, kommer att ge mig stimulans nog att vilja fortsätta. Vilja söka livets brokiga guldkorn som kantar dess snirklande grusgata. Guldkorn som jag blint kommer att passera i jakt på dess meningsfullhet. En meningsfullhet, vars existens jag är oviss om. Tvivel.
Tomburk...
Som en glasburk, ni vet en sådan där härlig ge-bort-gåva fylld med omsorgsfullt hemkokad sylt. Men i min burk finns inga spår av sötma, inga spår överhuvudtaget. En känsla av att famla i mörker, utan att ens ha stjärnornas ljussken att navigera efter. En känsla av att sakna mening, av att sakna vilja. Att se sandkorna förflytta sig i timglaset, se hur tiden rinner ut, oförmögen att göra något åt det. Oförmögen att ens orka bry sig.
En burk fylld med vakuum.
Meningsfullhet ur en naken bemärkelse...
Vad är meningen med livet?
Finns det överhuvudtaget en mening med att gång på gång fylla lungorna med syre. Att gång på gång ge systemkretsloppet förutsättningar för att fungera. För att ha ett syfte. En mening. Kanske finns det ingen mening med vår existens. Åtmimnstone inte ur ett objektivt perspektiv. En verklighet där människoliv - och djurliv också för den delen, inte är värda ett dyft i vissa sammanhang. Där pengar och makt tar över sådant som respekt och omtänksamhet. Förmågan att vara medmänniska.
Att tro att det finns en mening tror jag är ett försök att stilla en inre ångest. En ångest över att inte ha en inre kompass att navigera efter. Ångest över att inte veta om allt är förgäves. Om det trots allt inte spelar någon roll. Men även om det är så, att det inte spelar någon roll, så tror jag att det här naiva, imaginära sökandet efter en mening fyller ett syfte. Att det har en mening. Kanske att det är sökandet efter mening som i själva verket är det elementära. Att det är individens egen upptäcktsfärd efter värden, tankar och känslor som har betydelse. Som gör varje andetag värt att andas.
Andetag som trots allt har en mening.
Smärtsamt beslut...
Att besluta. Att tvingas välja mellan det ena eller andra. Eller att tvingas acceptera faktum och inte ens ha ett val. Jag skulle vilja klassifiera mitt svåra beslut till den sista kategorin. Ett val jag tvingades göra som inte grundade sig på entydig vilja, eller ens acceptabel sådan. Nej då, ett beslut som vilade på realism, förstånd och kanske även lite omtanke. Svårt att fatta, även om det så här i efterhand känns som det enda rätta.
Att spoilera den dröm som varit min ständiga följeslagare sedan jag öppnade mina brungröna var inte smärtfritt. Inte alls. Om det inte vore för min svartvita lenhåriga miniliger så hade smärtan varit svårare att utstå. Det är ett som är säkert.
Mina tankar är hos dig...
Du är den som gör varje dag unik. Med din livsenergi och uppfinningsrikedom gör du även den gråaste dagen till ett spännande äventyr. Du är likt en rolig film, någon som med en aldrig sinande energi sprider glädje, gång på gång. I ditt sällskap är det aldrig tråkigt, livets gåtor blir till levande äventyr och tillsammans kan vi, för en stund, filosofera bort verkligheten. Du är den som alltid finns där, redo att ge mitt liv mening.
Jag älskar dig, syster. Glöm aldrig det.
Vårkänslor...
Att vakna och mötas av gryningsljus istället för ett konstant mörker.
Att cykla och höra grusets knastrande istället för snöns knarrande.
Att lyssna och höra fåglarnas kvittrande istället för vinandet av kylande snöflingor.
Att känna solens värmande strålar istället för ishavsvindens smärtsamma smekning.
Att drömma - drömma om våren.
Snöflingemetafor
Skört som en snöflinga. En snöflinga som för ett ögonblick singlar förföriskt genom luften men omgående upplöses då den når marken. Ett oundvikligt öde. Något som vi inte kan påverka. Naturens kraft bräcker oss alla. Kanske är vi alla likt snöflingor. Febrilt sökande efter gemenskap men ändå fullkomligt ensamma. Med strävan att ständigt hålla oss i rörelse, trots att vi alla vet att hjärtats kontraktioner inte varar för evigt. Som tar morgondagen för given trots att vi inte vet om den är ämnad för oss. Livet är skört. Skört som en snöflinga.
Såpbubbledröm
Mitt motto har alltid varit att sikta mot stjärnorna. Kanske att jag då åtminstone når månen. Siktar jag för högt? Är min dröm likt jakten på den egna skuggan? Är min strävan liktydig med väntan på den sjunde pricken på tärningen? Har jag lyckats vagga in mig själv i en falsk tro på att jag kan bestiga berg? Att jag har kapacitet att lyckas – om jag så väl bestämmer mig för det? Kanske överskattar jag mig själv.
Kanske kommer min dröm att upplösas likt såpbubblor som möter luftens partiklar. Kanske kommer det som jag tagit för möjligt visa sig vara ett paradigm av samma kaliber som att kunna höra vindens sus på månen. Men jag ska ta chansen, jag ska kasta mig ut i det okända. Febrilt kämpa för att hålla mig flytande och nitiskt sträva efter att hålla min dröm levande.