felinity

På gårdagens träningspass sa ledaren "att kanske tränar du för att uppnå ett specifikt mål eller så tränar du bara för att må bra". Just ordet bara kändes fel i det sammanhanget. Att träna för att må bra är väl inte så bara. Det är väl det som är huvudsyftet, eller har jag fått det om bakfoten?

För mig handlar träning om att ge mig själv kvalitetstid att bara vara. Att för ett ögonblick få släppa allt vad krav och prestation heter och helt och fullt få ägna mig åt mig själv. Sedan tycker jag att det är kul att utmana mig själv, testa mina begränsningar och försöka utvecklas. Emellertid är det inte det som är huvudsyftet med min träning, det är bara en extra sporre. Med detta sagt tror jag att vi alla skulle må bra av att reflektera över vad det är som driver oss att göra vissa saker: handlar det om förväntningar från andra eller är det den egna viljan som är drivande?

Att se på träning som något som du gör ”bara” för att må bra tror jag är fel strategi när det handlar om att finna träningsglädje. Istället tror jag att det är viktigt att försöka se vilka vinster träningen kan ge dig. Kanske handlar det om minskad smärta, minskad stress och bättre mående rent somatiskt med ett hälsosamt blodtryck, stabilare blodsocker och en hälsosam kroppsvikt. Kanske handlar det om ökad uthållighet och styrka, bättre kroppskännedom, ökad rörlighet och ökad inre harmoni. Oavsett vad som driver dig så ska du vilja göra det för att det får dig att må bra. Och att må bra är inte så bara. Enligt mig är välmående essentiellt och kanske också det primära syftet med livet. Eller har jag fel?

...kämpa sig upp ur en brunn, ana ljuset och friheten där framme. Lägga händerna på fast mark och samla kraft för att häva sig upp. Få ena knät och benet på trygg mark, vända blicken mot solen och känna dess värmande och läkande strålar. För ett ögonblick njuta av ögonblicket. Som i ett trollslag försvinner värmen och den trygga marken under benet. Fallet är oundvikligt. Avgrunden och mörkret väntar och misslyckandet är ett faktum. Känslan av misslyckande speglas i ditt plågade ansikte och fortplantar sig genom blodomloppet i takt med hjärtats panikartade försök att upprätthålla liv. Insikten tar den sista strimman av hopp ifrån dig. Du hinner uppleva hur ångesten, likt järnklor, borrar sig in i ditt skinn och lägger en strypsnara runt din hals. I nästa ögonblick blir allt stilla.