Att leva för någon annans skull
Att ägna sitt liv åt att göra sitt allra bästa för de man älskar?
Att inse att enda sättet till lycka är att göra andra lyckliga?
Att inse att livet inte vore något värt utan någon att överösa med kärlek?
Att offra sina egna drömmar för någon annans skull?
Att vara beredd att sluta andas i syfte att säkra din överlevnad?
Om mod...
"Hold up, hold up. Don't be scared. You'll never change what's been and gone".
Ord som talar sitt tydliga språk, som förmedlar den där känslan av uppgivenhet och total ensamhet. Ord som talar om en förlust av betydelse, om känslor som försvunnit. Om förlorad kärlek. Ord som talar om framåtanda, att inte rädas det ovissa, att gå vidare och se framåt. Att, hur svårt det än må vara, resa sig efter ett fall och med den nyvunna erfarenheten ernå ny inre styrka. Styrka att anta livets utmaningar utan rädslan som en strypsnara om halsen.
Naturlig resa...
Solen börjar sakta men säkert ta sin flykt, även om dess sken ännu ger träden en gyllene gloria. En gloria så mycket vackrare än änglarnas, en gloria som symboliserar frihet. Ibland tenderar jag att helt oreflekterat vandra genom naturens olika skepnader.
Magnifikt skimrande istappar på hustaken, som jag ibland blir varse tack vare röd-gula varningsskyltar. Ren, fridfull och helt fantastiskt komponerad koltrastsång, som till och med skulle ha fått Beethoven att spetsa öronen (om han inte varit döv). Böljande, svalkande havsvågor som medför doft av tång och salt, som väcker min vilja att utforska världen under ytan. Färgspelet av lönnlöv som jag försöker föreviga, trots vissheten om att kameraoptiken aldrig någonsin kan mäta sig med ögats.
En resa av intryck som aldrig någonsin går i repris. En resa, där jag - och säkerligen många med mig är medresenärer utan att ens reflektera över det.