Världens sämsta bloggare på reklamjakt...



Världens sämsta bloggare, ännu något som jag kan titulera mig som.
Nåja, man kan ju inte vara bra på allt som bekant. På tal om det är medelmåtta ytterligare en titel i min personlighetsvokabulär. Med andra ord vill jag inte påstå att jag har något att stoltsera med.
Inte på långa vägar.

Tänkte ge en resumé av min comeback som brevbärare som inträffade för ett par veckor sedan. Jag tackade direkt JA, då chefen ringde och frågade om jag var beredd att hoppa på postcykeln och förgylla mina medmänniskors dag med den så åtråvärda posten - och inte att förakta den omsorgsfullt utdelade reklamen. Tro mig, det är inte bara företagens senaste höjdarpriser tryckta på papper i 6: e återvinningen, nej det handlar om något som innehar ett betydligt högre värde. Det handlar om medmänniskans omsorgsfulla handlande dels gentemot företag, men också gentemot privatpersonen. För brevbäraren handlar det om slit och släp, en reklambunt till 70 hushåll med 7-8 lägg i varje reklamsvep kräver muskelstryka - och inte minst envishet och jädrar-anamma. Det gäller att hålla modet uppe, att bemöda sig om att tillfredsställa de krav som ställs, att hålla reklamen torr och fin så gott det går, men också om att hålla fokus på vem som ska ha vad. Kanske kommer detta lite som en nyhet för vissa, men visst är det skillnad på reklam och reklam. I regel finns det åtminstone två sorter, villa och hushåll, men vissa dagar kan det bli rejält snurrigt med kanske 7 olika sorters - vissa dagar ännu mer. Så förakta inte brevbärarens arbete, de gör ett enormt jobb: brevets väg från sändare till mottagare är inte som ett sms som via mobilnätet når fram med ljusets hastighet (nåja ljudets hastighet, åtminstone), ur den aspekten står sig brevet hopplöst utkonkurrerat. Men när du håller posten i din hand, väg då in den medmänskliga handling och uppoffring som varje liten försändelse faktiskt innebär.

Så till min comeback som jag trodde skulle bli ganska lugn och behaglig - men tji fick jag. På morgonen då jag vaknade möttes jag av ett obehagligt starkt ljus, ett bländande vitt sken som jag kände igen, men inte ville känna mig vid längre. Vintern hade överraskat oss alla och dagen präglades av kyla och snöfall och inte behaglig aprilvärme som jag hade hoppats på.
Torsdagen var inte bättre, snarare tvärtom. Vinden slet i mig så jag trodde att jag skulle falla baklänges, men det bekom mig inte nämnvärt. Lite vind bekommer inte en stålkvinna ;)
Men min cykel hade inte samma motståndskraft utan då jag gick in i en trappuppgång, hörde jag ett brak men nonchalerade det som en inbillning, för inte skulle väl det hända mig, åtminstone inte idag. Men jodå, när jag kom ut möttes jag av en härlig syn: cykeln hade däckat, posten låg huller om buller och reklamen levde ett eget liv i vinden. Behöver jag säga att det kändes en aning motigt just i det ögonblicket, men det var bara att fokusera på uppdraget så jag sorterade snabbt i ordning posten - efter gata, nummer, våning och namn, jagade fatt i reklamen och trampade målmedvetet vidare. Som om inte detta vore nog råkade jag ut för ytterligare missöden, dock inte så katastrofala bara tappning av en sidolåda full med reklam som ännu en gång passade på att njuta av en luftfärd och en cykelkedja som inte ville vara där den skulle. Men, men, trots de något motiga dagarna var det härligt att vara tillbaka igen - att få bära den blå uniformen och vara en i gänget igen. Det var det faktiskt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback