Vårkänslor...
Ljuset återvänder och därmed vaknar naturen än en gång till liv. De reflekterande solstrålar ger liv åt allt som tagit siesta över vinterhalvåret och än en gång får grönskan oss att inse hur mycket vi faktiskt saknat frihetskänslan som förföriskt vaggande lövverk skapar.
Eller är det bara jag som är barnsligt förtjust i tiden då solens strålar än en gång smeker mina vinterbleka kinder och fåglarnas kvittrande väcker mig redan på småtimmarna?
Tiden som är just nu är den tid som jag uppskattar allra mest. Ibland kan jag rentav önska att jag kunde spara lite vårkänslor i en glasburk, som jag sedan kunde glänta på lite då och då - i takt med att höstmörkret och vinterkylan kramar mig allt hårdare. Men varför önska det omöjliga? Min frustration över att inse vad som är betydelsefullt försent kommer kanske alltid att finnas där, likt en osynlig följeslagare som sätter griller i huvudet på mig om att prestation är det som livet handlar om. Ack så fel det är. För att nå den där inre tillfredsställelsen handlar det nog helt enkelt om att leva här och nu - att ta vara på ögonblicken av harmoni och leva livet fullt ut, varje dag.
För morgondagen kan vi faktiskt aldrig ta för given.