Oskuldsfulla blå ögon...


”Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små”.

En fantastiskt vacker låt av Ted och Kenneth Gärdestad, där de lyckas kombinera sensuell sång till mjukt, behagligt pianoackompanjemang. Låtens budskap är slående och får mig att fundera om det verkligen är så. Är den lilla krabaten, som alldeles skär i skinnet för första gången fyller sina lungor med syre för att ljuda ut i det sedvanliga ”vart-har-jag-kommit-skriket”, verkligen sådär genuint oskuldsfull och oskadad som vi vill tro? Att den nyfödda varelsen är harmlös och beroende av övergivningens omsorg är det inget snack om, eller vad kan man annars kalla de regelbundna ropen på uppmärksamhet när blöjan är blöt, magen kurrar eller känslan av ensamhet blir för påtaglig? I detta avseende skiljer vi oss markant från djuren, där djungelns lag råder – ”the fittest survive”.

Att människans födsel är dramatisk är vi alla mer eller mindre medvetna om, vi har ju trots allt alla genomgått den. För en giraffkalv är födseln om möjligt än mer dramatisk, eller vad sägs om att starta livet med ett fall på ungefär två meter - utan säkerhetslina? Detta tycks emellertid inte vara en alltför traumatisk upplevelse för den nyfikna, lilla giraffkalven som redan efter några timmar kan stå, om än på något vingliga ben. Människans avkomma ligger milslängder efter i det här avseendet och lämnar ål-, has- och krypstadiet för livet på två ben först vid 11 månaders ålder. Men för att återgå till ursprungsfrågan om barns naiva livsinställning. Är det omgivningen som får denna godtrogenhet och förutfattningslösa inställning till livet att ersättas av en tendens att behöva döma och klanka ner på andra för att stärka sin egen position? Eller är det något som finns naturligt inom oss, som utvecklas i takt med vår kognitiva kapacitet, som kommer som ett brev på posten när tiden är mogen? Är det ett generellt mänskligt fenomen, eller lever somliga kvar i det där oförstörda tillståndet - lever som den där genuint goda medmänniska som vi alla vill inbilla oss att vi är?

Kanske att jag kan stilla den där begynnande, molande känslan av dåligt samvete med upplysningen om att jag inte kan klassificera mig till ovanstående oskyldiga änglaskara, inte på långa vägar. För precis som allt annat så har även oförfalskad godhet en baksida. Kanske tillhör du, precis som jag en gång gjorde, den där sortens människor som aldrig kan säga nej, trots att magkänslan inte är i harmoni med de uttalande orden. Kanske har du också en tendens att känna dig otillräcklig och onyttig om du för ett ögonblick sätter dig själv i första rummet och bejakar det som hjärtat säger. Detta kan utvecklas till en tärande ekvation som får allt vad glädje, lycka och harmoni står för att smulas sönder likt klippor som eroderas av vågornas kraft. En gång i tiden var mitt förhållande till livet inte den här sprudlande nyfikenheten som numera är min ständiga följeslagare. Istället var det tvång och ouppnåeliga krav som väckte mig till varje ny dag. Inte undra på att jag ofta vaknade och fann kudden kall och fuktig - det sorgliga var att jag inte förstod varför.

Perceptuella


Kommentarer

Postat av: Malin

Du skriver så fint och så målande..fina bilder tar du också! (med min lilla kompaktkamera;) haha ) Det är så roligt att se ditt gamla jag igen och du känns så mycket mer levande och fylld av livsglädje. Tuffa tider har varit och tuffa tider kommer säkerligen igen, men jag vet att vi kommer att ta oss igenom det. Tillsammans är vi starka och vi finns alltid för varandra. Snart ses vi igen! Älskar dig syster <3


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback