Finns Nangijala?
Den senaste tiden har jag fått ta del av så mycket. Hjärtan som slutar att slå, lungor som slutar att andas, kroppar som ger upp och själar som lämnar sin tidigare boning. Jag vill åtminstone tro att själen inte följer med kroppen ner i den förmultnande jorden. Jag vill tro att den finns kvar och emellanåt ger oss en föraning om sin närvaro, för hur ska jag annars kunna förklara den känsla av närvaro från mina kära som är på andra sidan? Ibland är jag nästan säker på att jag ska få känna en lugnande hand på min axel då saknaden övermannar mig och kuddens örngott allt mer påminner om en skurtrasa. För inte är döden slutet? Och visst min önskan om ett Nangijala är kanske en naiv önskan om att livet efter döden ska vara långtmer fantastiskt och gåtfullt än vad det i själva verket är. Kanske att det trots allt bara är ett vakuum som möter oss i tunneln. Nåja, tids nog får vi alla veta, vare sig vi vill eller inte. Det är ett öde som vi alla en gång föddes för att möta.