Hultsfred gråter...
Kvällen blev en aning chockartad. En katt och kär sängkamrat som gått upp i rök. Och en musikepok som gick i graven. Tiden då Hultsfred årligen vaknar till liv och då bas, trummor, syntar och gitarrer och såväl ljus skönsång som skräniga rockvrål får mig att inse den magiska kraft musik har. En enande kraft som får musikentusiasterna som euforiskt blickar mot stjärnan på scenen att påminna om en enda stor familj. En familj där kärleken till musiken utgör de förenande banden. En familj där det enda som räknas är ljuva toner och sprudlande glädje. Hultsfreds musiksaga är ett avslutat kapitel och jag är säker på att regnet som föll i natt var ett tecken för den ofattbara sorg som jag - och många med mig genomlider. Det var tårar som föll i förkunnande om att Hawaii, Pampas, Stora dansbanan och Teaterladan inte kommer att stå i gungning den 7-9 juli. Tårar som förkunnar att Hultsfreds tid som rockmetropol är över.