Gammalt ordknåp...
Tänkte delge några dikter som jag skrev för 4-5 år sedan.
Inget märkvärdigt, bara lite surrealism förklädd i ord, eller vad man nu ska kalla det.
Och du tror att du är bättre än mig,
du som alltid prickar in alla rätta svar
på proven och har ett intellekt som gör
dina meningar sådär vackert poetiska.
Men om jag visste att du
ritade ångesttavlor i drömmarna
hade kanske mina tankar inte surrat lika
enträget runt ordet ”perfekt”.
För i mina ögon kommer du alltid vara sådär otäckt fulländad.
Och du tror att du betyder mer än mig,
du som kan få vilken kille du vill
bara genom att vifta förföriskt med
dina långa ögonfransar.
Men om jag visste att din mamma
led av långt gången Alzheimers
och att omgivningens bekräftelse var
den enda du fick hade kanske mina tankar
inte förknippat dig med ordet ”bimbo”.
För i mina kommer du alltid vara sådär otäckt lik Barbie.
Och du tror att du har kontroll,
du som maniskt antecknar varenda tugga
och som räknar varenda steg du tar
för att inte ta ett för lite.
Men om jag visste hur det var att dela kropp
med Ana hade kanske mina tankar sökt sig lite
längre än till ordet ”problembarn”.
För i mina ögon var det precis det du var.
Och ni tror att ni är så mycket bättre än mig,
- och javisst det kanske ni är.
Men det finns inget som säger att ni är lyckligare?
-----------------------------------------------------------------------------
Bakom osynlighetsmanteln ingen ser eller hör
Jag var den som alltid satt längst bak i klassrummet.
Den som alltid lyssnade uppmärksamt men som själv aldrig blev hörd.
Jag var den som alltid fanns där för den som behövde stöd.
Den vars famn alltid stod öppen men som själv aldrig blev kramad.
Jag var den som försökte trösta när vännerna svek eller kärleken strulade.
Den som torkade tårarna men som själv aldrig blev tröstad.
Jag var den som var alla till lags och som alltid bemötte alla med respekt.
Den som var öppen för andras synpunkter men som själv aldrig blev respekterad.
Jag var den som levde i mina drömmar men som alltid uppmärksammade verkligheten.
Den som såg allt men som själv aldrig blev sedd.
Jag var den som hade ett hjärta som rymde många.
Den som beundrade och älskade men som själv aldrig blev älskad.
Jag var den som levde men som ändå inte existerade.
Kommentarer
Postat av: Anna
Åh Emma va fint du skriver! Dina texter berör mig verkligen!
Kram från Anna L i din klass! :)
Postat av: Emma
Tack Anna, kul att du tar del av min blogg. Dina ord betyder mycket.