Att ta beslut
Kanske tillhör du dem som fattar dina beslut på andra grunder än du tror.
Kanske tror du att valet som du gjort är ett val gjort utifrån din egen vilja. Men är det verkligen så?
Jag tror att vi alla, medvetet eller omedvetet, påverkas av vår omgivning mycket mer än vi tror. Att valen som vi gör kanske till och med handlar om att vi gör det som vi tror att andra tycker är rätt. Att vissa beslut grundar sig på önskan att vara andra till lags och att inte göra någon besviken, snarare än vad vi innerst inne egentligen vill. Jag säger inte att detta är fel, men jag vill att du ska reflektera över följande scenario:
Lisa och Kalle är livskamrater sedan flera år tillbaka. De sitter bekvämt tillbakalutade med morgontidningens olika delar uppslagna. Ett dimhöljt landskap med en annalkande soluppgång kan anas genom köksfönstret. På Lisas assiett ligger en halv vallmofralla. Trots att hon föredrar överdelen så har hon tagit underdelen i tron om att Kalle tycker likadant som hon. Kalle bläddrar i tidningen och ögnar igenom ett reportage om det lokala fotbollslaget. Sport i all ära, men ibland upplever han att lokaltidningens sportbevakning är ganska trivial. Kulturdelen, som Lisa bläddrar i, finner han betydligt mer intressant. Han tar en tugga av frallan, kombinationen av ost och apelsinmarmelad är svårslagen. Vallmofröna däremot kunde han vara utan, då de alltid envisas med att fastna mellan tänderna.
Följande scenario må vara banalt, men försök att se det underliggande budskapet. Hur många gånger har du handlat i tron om att du gjort det bästa för någon annan istället för att göra det som är bäst för dig själv? Har du någon gång upptäckt att det som du gjort i god tro trots allt inte varit det som den andre önskat? Det har jag. Därför har jag i allt större utsträckning försökt att göra mina val utifrån vad jag anser är bäst – för mig och/eller för andra. Jag tror att du, precis som jag någon gång har upplevt känslan av att ”hur jag än gör så blir det fel”? Om så är fallet har ditt beslut varken infriat din egen eller någon annans önskan. Hur ska du då veta vilket val som är bäst för andra? Svaret är enkelt – fråga dem. Jag tror att dialog många gånger är vägen för att undvika onödiga missförstånd, besvikelse och frustration. Kanske har jag fel. Oavsett hur du väljer att göra dina val, vill jag att du reflekterar över frågan: ”för vems skulle gör jag detta?” Svaret på frågan kan ge dig ledtrådar om vilket beslut du ska fatta och hur du ska gå tillväga för att kunna ta ett välgrundat och genomtänkt sådant. Jag säger inte att det är enkelt, men försök göra medvetna val och undvika att ”din uppfattning om vad du tror att andra tycker är bäst” styra dig.
Kanske är livet inte...
Meningsfullhet i all sin bemärkelse
Klockan ringer...
...och kanske förbannar du dig över att du tvingas lämna täckets värmande och kravlösa omfamning. Att du tvingas erfara ännu en dag av krav och måsten när du så mycket hellre vill återvända till det avslappnade tillståndet du just rycktes ifrån. Kanske känner du så. Eller också inser du hur lyckligt lottad du är som får möta ännu en dag. Tacksam över att du själv kan ta dig ur sängen och ta dig an dagen. Som själv kan styra din vardag och inte är förlitad på någon annans omsorg.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Att få insikt om att det som vi så ofta tar för givet faktiskt är ett av flera alternativ tror jag är ett viktigt perspektiv att ha med sig på livsresan. Att komma till insikt om att det finns något att glädjas åt - även om konturerna av vägen du vandrar försvinner i din nattsvarta vardag. Kanske har jag en naiv uppfattning av verkligheten som får mig att sträva efter solglimtarna även under polarnätterna. Men hellre att sträva efter ljuset och kanske få glädjas åt en ljusstrimma än att gräva milslånga tunnlar och med all säkerhet få erfara hopplöshetens kvävande svångrem.
Att bara må bra...
På gårdagens träningspass sa ledaren "att kanske tränar du för att uppnå ett specifikt mål eller så tränar du bara för att må bra". Just ordet bara kändes fel i det sammanhanget. Att träna för att må bra är väl inte så bara. Det är väl det som är huvudsyftet, eller har jag fått det om bakfoten?
För mig handlar träning om att ge mig själv kvalitetstid att bara vara. Att för ett ögonblick få släppa allt vad krav och prestation heter och helt och fullt få ägna mig åt mig själv. Sedan tycker jag att det är kul att utmana mig själv, testa mina begränsningar och försöka utvecklas. Emellertid är det inte det som är huvudsyftet med min träning, det är bara en extra sporre. Med detta sagt tror jag att vi alla skulle må bra av att reflektera över vad det är som driver oss att göra vissa saker: handlar det om förväntningar från andra eller är det den egna viljan som är drivande?
Att se på träning som något som du gör ”bara” för att må bra tror jag är fel strategi när det handlar om att finna träningsglädje. Istället tror jag att det är viktigt att försöka se vilka vinster träningen kan ge dig. Kanske handlar det om minskad smärta, minskad stress och bättre mående rent somatiskt med ett hälsosamt blodtryck, stabilare blodsocker och en hälsosam kroppsvikt. Kanske handlar det om ökad uthållighet och styrka, bättre kroppskännedom, ökad rörlighet och ökad inre harmoni. Oavsett vad som driver dig så ska du vilja göra det för att det får dig att må bra. Och att må bra är inte så bara. Enligt mig är välmående essentiellt och kanske också det primära syftet med livet. Eller har jag fel?
Som att...
Likt en ...
...fågel som känner doften av frihet, men som begränsas av burens järnsmide. Oförmögen att sträcka ut sina praktfulla vingar, känna luftdraget och känslan av kontroll. Oförmögen att ta del av den värld som den en gång föddes för att vara en del av. Samtidigt skyddad från rovfåglarnas vassa klor och tjuvskyttarnas bössor.
Likt en fisk som drömmer om det böljande havet, men som tvingas leva i ett hem av glas. Ett glashem som omöjliggör upptäckandet av nya miljöer och möjligheter. Ett glashem som ger maximal trygghet, men också minimerar potentialen att utvecklas. Som omintetgör möjligheten att upptäcka livets dimensioner.
Kanske tror du att du gör mig en tjänst genom att bygga upp denna skyddande värld där inget ont ska få förekomma. Kanske tror du att det är det bästa för mig. Men vet du, du har fel.
Jag har sett verkligheten där ute och jag vet hur förrädiskt livet kan vara. Jag har kramat medmänniskors händer då de lämnat jordelivet och torkat otaliga tårar som fuktat förtvivlade anhörigas kinder. Jag har slitit som ett djur för att övermanna döden till ingen nytta och gång på gång insett min otillräcklighet. Men jag har också erfarit livets guldkorn, guldkorn som är värda mer än all världens hemskheter. Så snälla ge mig nyckeln som ger mig tillgång till verkligheten. För det är där jag kan göra skillnad.
Ibland inbillar jag mig...
Frågan är om det verkligen finns en allmänriktig verklighet. En sanning som vi alla så febrilt inbillar oss att vi är förtrogna med. För visst var det väl Neil Armstrong som den 21 juli 1969 tog människans första steg på månen med orden: "That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind"? Enligt uppgift ska kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin ha stått vid Armstrongs sida nitton minuter senare. Nitton minuter. Skillnaden mellan att stå i rampljuset, få en krater uppkallad efter sig och bli förevigad i människors minnen.
Slumpen. Många gånger är det, det som allt handlar om. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Att satsa på krona istället för klave. Samtidigt handlar livet om att våga. Våga säga ”ja” istället för ”nej”. Våga ta chanser som dyker upp istället för att tveka och se möjligheten försvinna, likt fotspår som översköljs av havsvågorna. Jag vill inte på något sätt påstå att livet är lätt. Inte på långa vägar. Det finns lika många sätt att förvalta sitt liv på som det finns sandkorn i Sahara. Det enda jag vill konstatera är att det inte finns något sätt som är bättre eller mer riktigt än ett annat. Inte så länge man följer sin egen livskompass, sin egen vilja och känsla för vad som är värdefullt i livet.
Att åka cykel...
...eller att cykla är stor skillnad. Jag som trodde att jag sysslade med det sistnämnda har fått mig en tankeställare efter de senaste cykelrundorna. Som cyklist möts man som bekant av vädrets makter i allra högsta grad, så ock på dessa cykelturer. Den ena var rejält blåsig, vilket innebar såväl medvind, sidvind, motvind och inte att förglömma fartvind. Tidigare har mitt humör pendlat i takt med vindriktningen, nåja så illa har det kanske inte varit, men snudd på. Jag har nog tenderat att lägga fokus på ett fenomen som jag inte rår på, ödslat energi på något som jag inte kan påverka.
Häromdagen kom jag på mig själv med att istället se vinden som en del av upplevelsen, att verkligen njuta av fartupplevelsen som medvinden bidrog till men också våga anta den utmaning som stark motvind bjuder upp till. Istället för att utnyttja medrull och bygga fart utifrån "gratis-skjutsen" lät jag benen jobba på ett nytt sätt. Jag tryckte på mer än vad jag brukar och lät benmusklerna få visa vad de går för. Istället för att dra på mig mjölksyra resulterade det i bättre kraftutveckling och i sin tur bättre farthållning. En härlig upplevelse. Uppförsbackar kunde således bestigas med en helt ny smidighet. Plötsligt insåg jag att det är så här cykling ska vara - det ska kännas att det är benen som driver rörelsen framåt istället för vinden eller backens lutning. Det ska kännas som om du och cykeln är en integrerad enhet som tillsammans tar er framåt - inte som att du är ute och åker cykel. Skillnaden är enorm, tro mig.
Livsfokus...
Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan. Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.
Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.
Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser.
Livsfokus...
Många tenderar nog precis som jag att ha fokus riktat framåt. På det som ska ske och det som ska göras. På måsten och outtalade förväntningar som vi inrutar vår vardag efter. Saker som kan ge oss en klump i magen av obehag, men också saker som kan ge oss ett pirr av förväntan. Ibland är fokus lagt på framtiden och morgondagen, trots att morgondagen är ett helt oskrivet blad som vi kanske inte ens får inrymma i vår livssaga.
Att se framåt är naturligt men du får för den skull inte missa att uppleva nuet. Känna hur inandningen får lungorna att utvidgas, höra fåglarnas kvitter, känna solens värmande smekning av kinden och känslan som övermannar dig då du omfamnas av någon som du tycker om. Att för en stund verkligen uppleva det liv som du en gång föddes till. Att för ett ögonblick bara vara.
Att vara i nuet är ett livsuppdrag, kanske att det också är vårt viktigaste uppdrag. För tiden som är här och nu är faktiskt den enda vi kan räkna med utan att bygga logiska - men för den skull inte vattentäta hypoteser.
Svett & etikett...
För dig som redan tränar eller är nyfiken på att börja träna så kan jag varmt rekommendera SVT:s serie "Svett & etikett" med Kalle Zackari Wahlström. Det är en serie som både lyfter fram charmen i olika träningsformer men också baksidan med att låta det gå till överdrift. Eller vad sägs om att banta ner sig tolv kilo, spraya sig pepparkaksbrun och stå på scen och spänna musklerna? Det är precis vad Kalle tvingas utstå då han ställer upp i Luciapokalen i klassen Classic bodybuilding. Kalle antar utmaningarna med glimten i ögat men går samtidigt in helhjärtat för att lyckas.
Kalles ord precis innan han ska entra scenen i Luciapokalen är:
- Det här är inte sunt. Det är inte bra för kroppen att hålla på så här och svälta sig själv. Det är inte vettigt att hålla på och äta massa piller och inte dricka vatten för att se "musklig" ut.
Orden är klockrena och bekräftar exakt det jag som tittare tänker. Kalle rekommenderar inte någon att äta kokt torsk och broccoli ur en plastburk sju gånger om dagen, istället belyser han vikten av att äta så att du blir glad och mår bra.
Kalle belyser vikten av att finna en balans och poängterar att träningen inte ska eliminera andra delar ur ditt liv. Träningen bör ses som en bonus, något som ska få dig att må bättre men inte för den skull omvända hela din vardag.
– Jag vill visa folk att träning kan vara nånting kul. Att det inte är nåt läskigt och skamfylllt som man gör två gånger i veckan för att man måste. Att kroppen älskar att få röra på sig och att träning tillhör alla, även folk som tycker om att dricka öl, säger Kalle Zackari Wahlström.
Så har du en stund över är det värt att ägna en stund åt Kalle, du kommer garanterat att få dra på smilbanden.
Saknad fyrfoting
Okej eller bra...?
Att lyssna...
