Likt en ...
...fågel som känner doften av frihet, men som begränsas av burens järnsmide. Oförmögen att sträcka ut sina praktfulla vingar, känna luftdraget och känslan av kontroll. Oförmögen att ta del av den värld som den en gång föddes för att vara en del av. Samtidigt skyddad från rovfåglarnas vassa klor och tjuvskyttarnas bössor.
Likt en fisk som drömmer om det böljande havet, men som tvingas leva i ett hem av glas. Ett glashem som omöjliggör upptäckandet av nya miljöer och möjligheter. Ett glashem som ger maximal trygghet, men också minimerar potentialen att utvecklas. Som omintetgör möjligheten att upptäcka livets dimensioner.
Kanske tror du att du gör mig en tjänst genom att bygga upp denna skyddande värld där inget ont ska få förekomma. Kanske tror du att det är det bästa för mig. Men vet du, du har fel.
Jag har sett verkligheten där ute och jag vet hur förrädiskt livet kan vara. Jag har kramat medmänniskors händer då de lämnat jordelivet och torkat otaliga tårar som fuktat förtvivlade anhörigas kinder. Jag har slitit som ett djur för att övermanna döden till ingen nytta och gång på gång insett min otillräcklighet. Men jag har också erfarit livets guldkorn, guldkorn som är värda mer än all världens hemskheter. Så snälla ge mig nyckeln som ger mig tillgång till verkligheten. För det är där jag kan göra skillnad.
