Ironman Kalmar 2014

Så var äventyret över. Det mål som jag haft i sikte i ungefär ett års tid. Det känns märkligt och nästan lite tomt, det är ju trots allt något som det senaste året har cirkulerat kring. Samtidigt är det en befriande och härlig känsla som har infunnit sig.

Att jag ens skulle komma till start var inte en självklarhet. Efter sjukdom med viktnedgång och förlorad muskelmassa var det många av de som månar om mig som blev oroliga för om denna enorma kraftansträngningen ens var möjlig att genomföra med hälsan i behåll. Och ärligt talat så tvivlade jag själv emellnåt, för vart hämtar man energi när energidepåerna töms kontinuerligt till följd av all hård träning och inga reserver finns? Hur som helst så kom jag efter hårt slit och lite mer skinn på benen till start. Veckan innan tävlingen kollade jag väderprognosen flitigt - sedan jag blev en trägen cyklist är vindförhållandena bland det sista jag kolllar innan jag lägger huvudet på kudden. Nörd, javisst. Det som kändes sådär inför starten av Ironman var att jag och min sambo, Daniel endast avverkat ett riktigt ett riktigt simpass under sommaren - ett simpass i Kalmars simhall. Ett simpass där crawltekniken åtminstone satt förvånansvärt bra. Våtdräkten som jag skulle simma 3800 meter i hade jag använt två gånger och vanan av att simma i Öppet vatten kunde sammanfattas i några hundra meter. Orutinerad, javisst.

Så var stunden inne, dagen som jag både fasade och längtade efter. Tävlingsdagen. I år var simstarten rullande, vilket innebar att deltagarna själva fick uppskatta sin tid för att ta sig igenom simmomentet. Jag startade i 1.35-gruppen. Att få komma i vattnet var nästan lite befriande efter att ha stått på land och inväntat de snabbare grupperna. Mina tår och händer var lätt blåfärgade och temperaturen i vattnet var åtminstone något varmare än lufttemperaturen. Själv simupplevelsen var en blandning mellan fasa och befrielse. Att röra sig i öppet vatten inger ett lugn då man känner att vatten och kropp hamnar i perfekt harmoni, en känsla som omgående kan bytas mot fasa då svallvågor och ihärdiga triathleter stör balansen mellan kroppsrörelser och andning. Att få kliva upp på rampen - som jag i min framfart simmade in i, var härlig. Tiden 1.35.50.

Så var det dags för cyklingen. Väl på land kände jag mig allt annat än i balans, felstegen var många och att ens få av sig dräkten var rena balanstestet. Efter att ha laddat cykellinnet med massa Powergels, vilket jag skulle livnära mig på de kommande timmarna, bar det iväg. Men oj vad jag frös. Att cykla över Ölandsbron var mäktigt, men samtidigt läskigt då jag inte upplevde maximal kontroll till följd av kylslagna muskler. Att utnyttja nedförslutningen var inte att tänka på och jag låg snarare och småbromsade än njöt av fartupplevelsen som jag normalt sett jagar. Med skallrande tänder, avkylda ben och småhuttrande överkropp var färden ner till Degerhamn inte alltför njutfull. Därtill verkade även cykeln i obalans, då den varslade byborna om min ankomst genom ett envetet skramlade. Väl i Degerhamn hade solen fått mig att tina upp och terpentinbacken som väntade där, kändes som en baggis i jämförelse med kampen mot kylan. Att avbryta tävlingen fanns såklart i mina tankar även om jag inte tänkte ge mig förrän jag cyklat Ölandssträckan. Detta spännande landskap var ny, outforskad cykelmark för mig - ett tillfälle jag inte ville missa. Cyklingen flöt på och jag njöt av att få susa förbi triathleter iklädda aerohjälm på fina cyklar med diskhjul, inte alls i klass med min. Skillnaden kan liknas vid att jämföra ett Auroravin med Euroshoppers blandsaft. Nåväl, sträckan tillbaka mot Färjestaden tvärs över Allvaret var tuff. Vindförhållandena var hårda och tempot var ynkliga 23,5 km/h emellanåt. Trots det passerade jag många som kroknade i motvinden. Det blev många omkörningar även på Ölandsbron - uppförsbackar och svåra förhållanden verkade vara mitt hemliga vapen.

Så väntade 6 mils cykling på fastlandet. 6 mil på välkänd mark, dock med ett oväntat och ovälkommet inslag. Åskregn, vilket åter medförde en köldchock och lagom tills man återfick värmen var det dags för en ny omgång. Väl tillbaka i Kalmar väntade så bara 42 km - en baggis i cykelsammanhang men i det här fallet var det benen som skulle stå för drivkraften. Att hoppa av cykeln gick problemfritt, jag bjöd inte ens publiken på en vurpa i samband med att cykelskorna clipsades loss och benen åter mötte fast underlag. Tiden för cyklingen slutade på 6:08:51, vilket innebar att jag tog in 308 placeringar.

Att börja springa kändes minst ut sagt främmande. Vaderna var stumma och första tredjedelen av loppet kände jag inte mina fötter. Men framåt gick det och det var det enda som räknades. Att äntligen få insupa det magiska som låg ruvandes över stadskärnan gav mig enorm energi, vilket jag tror många märkte. Jag inbillar mig i alla fall att jag såg ganska glad ut där jag plitade på. Andra varvet flöt på första halvan, därefter gav sig höger höft och vänster knä tillkänna. Med enorm envishet och publikens stöd lyckades jag bortse från smärtan tills det återstod  10-12 km. Då var det tvärstopp. Restrerande sträcka tillbringade jag gåendes och utnyttjade till att stifta bekantskap med triathleter som precis som jag brottades mot ovälkomna löpspöken. Därtill hejade jag på dem som passerade mig och - åter igen, hackade tänder.

Tack vare ett enastående publikstöd jag inte trodde att jag någonsin skulle få möta - och en heroisk insats av min lillasyster som på köldslagna fötter sprang vid min sida och fick fart på mina ben, var det dags upploppet. Att passera mållinjen var magiskt. Sluttiden blev 12.44.58 och ytterligare 100 placeringar plockades in trots en problemfylld mara. Äventyret var över. Ett äventyr som aldrig hade varit möjligt att genomföra utan en rejäl dos träning, en jävlaranamma som heter duga och ett massivt publikstöd. Ett äventyr som inte hade varit att tänka på utan stöd av nära och kära - utan er hade äventyret varit som att försöka nå regnbågens början, en omöjlighet. Så tack alla som gjorde Ironman 2014 till en fantastisk upplevelse. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback