felinity

 

Gör jag rätt som lämnar skeppet som redan är kantstöt och som riskerar att förlisa vilket ögonblick som helst? Gör jag rätt som lämnar mina systrar som redan går på knäna bärandes på ett ok som redan knäckt åtskilliga av oss? Är jag en sviker som kastar in handduken när motståndet blir för svårforcerat?

Kanske är det så, samtidigt är jag inte beredd att offra mer. Nu får det vara nog. Jag tänker inte slita mer för att försöka uppnå något som inte är möjligt. Tänker inte lägga mer blod, svett och tårar på en yrkeskarriär som jag inte känner mig stolt över. En yrkeskarriär som borde handla om att rädda liv och hjälpa sina medmänniskor men som ersatts av ett ständigt pengakalkylerande där indragningar och osäkra arbetsvillkor är konsekvensen. Där pengar betyder mer än liv. Jag vill inte vara del i den utvecklingen, vill inte känna den ständiga känsla av otillräcklighet som präglar mina arbetsdagar. Att aldrig kunna (läs hinna) göra tillräckligt. Min flytväst har burit mig länge men nu går det inte längre. Läckorna är för många och min egen förmåga att hålla mig flytande är på upphällningen. Det är dags att lämna det sjunkande skeppet och simma mot strömmen. Men vågar jag?