felinity

Redan efter ynka 22 timmar lämnar jag Lucy åt sitt öde. Jag orkar helt enkelt inte använda intellektet tillräckligt effektivt för att lyckas skapa en meningsfull story. Trist men sant. Istället får jag väl ägna mig åt min vardag, den oförskönade verkligheten.

 

En verklighet som jag gillar bortsett från en sak - jag ska jobba i natt... Jobbet är ett efterhängset men ack så viktigt ont. Men det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis blir jag mött av en kelig snöbengal när jag kommer hem. Att oddsen för detta är skyhöga låter vi vara osagt, då morgontimmarna är den tid då hon brukar vara i sitt esse.