felinity

 

Vi kan kalla henne Lucy, ett alias för min barndomsdröm om att växa upp till en riktig Lucky Luke. Ni vet han som drar snabbare än sin egen skugga och alltid är bröderna Dalton hack i häl. Han som rider på Jolly Jumper i skymningen med Ratata i släptåg. En riktig tuffing som går sin egen väg.

 

Lucy har nyligen börjat samla vuxenpoäng, lämnat familjens trygghet och börjat bygga sin framtid. Läkare skulle hon minsann bli. Ingen kunde vara mer förtjänt av en plats på läkarprogrammet än hon. Prestationsångesten som genomsyrade gymnasietiden och var hennes ständiga skugga under de åtskilliga timmarna på komvux. Med toppbetyg i allt och ett högskoleprovsresultat som hette duga kom så äntligen det efterlängtade beskedet: "Grattis, du är antagen till läkarprogrammet". En dröm hade gått i uppfyllelse. Cellbiologi, anatomi, fysiologi, patofysiologi... äntligen skulle hon få fördjupa sig i det som så länge fascinerat henne.

 

Imorgon var det dags för upprop, från och med imorgon kunde hon titulera sig läkarstudent. Med den tanken mötte hon John Blund. Det var en natt fylld av suturerande, komplicerade neurologundersökningar och tolkande av QRS-komplex. Sådant som hon sett dr. Gregory House göra med imponerande skärpa. Så byttes sjukhussorlet mot en gäll, uppfordrande signal. Lucy vaknade med ett ryck, såg gryningsljuset genom de ljusa bomullsgardinerna som gav horisonten ett sken vilket passande nog kunde uttryckas blodrött. Det var dags...