Tiden läker inte alla sår...
Snart dags för examen och egentligen borde jag likt mina klasskamrater blicka fram mot händelsen med glädje. Glädje över att ha lyckats knäcka den anatomiska koden, kunna hantera tentanerver och kunna ge hjälpsökande människor en axel att luta sig mot. Att göra skillnad. Det var det som jag en gång drömde om att få uppleva. Men nu vet jag inte längre, kanske är det saknaden som dövat drömmarna.
Att tiden läker alla sår är en myt, tro mig. Trots att smärtan inte är lika intensiv och kvävande lurar den ständigt i tillvaron, redo att övermanna mig. Och saknaden är min ständiga följeslagare, det finns inte en dag som jag inte tänker på tiden då jag hade dig vid min sida. En tid då trygghet och upplevelsen av att leva på riktigt blev verklighet. En tid då glädje och lycka var givna fenomen. Tomhet. Att inte längre ha dig nära, att inte vakna vid din sida. Alltid saknad, aldrig någonsin glömd ♥
---> http://www.regnbagsbron.org/tusse