Saknad...
Så fort jag tog klivet in i hallen var du där redo att överösa mig med kärleksfull uppmärksamhet. Att mötas av din vänliga blick fick mig att känna mig efterlängtad. Efterlängtad på ett sätt som inte kändes krävande bara genuint glädjefyllt. Du fick mig att känna mig behövd, fick mig att känna mig betydelsefull. Att känna din närhet då du kröp tätt intill fick mig att sväva som på moln, inte bara orsakad av känslan av din mjuka kropp intill min, utan även för insikten att du valt mig. Att du, om än bara för en stund, fick vår gemenskap att vara det enda som hade betydelse. Du och jag. Det enda som räknades. Saknaden är stor.
Tvivel...
Tvivel. Känslan av att inte vara på rätt väg, av att ha stått vid ett vägskäl och drömskt tittat åt ena hållet, men ignorerat impulsen. Ignorerat den genuina känslan med tron om att förnuftets navigering är den rätta. En tro som snart övertygat mig om att intellektets väg är den rätta. Och kanske är det så. Ändå tvivlar jag. Tvivlar på att den valda vägen kommer att kunna ge mig det jag drömmer om, kommer att ge mig stimulans nog att vilja fortsätta. Vilja söka livets brokiga guldkorn som kantar dess snirklande grusgata. Guldkorn som jag blint kommer att passera i jakt på dess meningsfullhet. En meningsfullhet, vars existens jag är oviss om. Tvivel.
Tomburk...
Som en glasburk, ni vet en sådan där härlig ge-bort-gåva fylld med omsorgsfullt hemkokad sylt. Men i min burk finns inga spår av sötma, inga spår överhuvudtaget. En känsla av att famla i mörker, utan att ens ha stjärnornas ljussken att navigera efter. En känsla av att sakna mening, av att sakna vilja. Att se sandkorna förflytta sig i timglaset, se hur tiden rinner ut, oförmögen att göra något åt det. Oförmögen att ens orka bry sig.
En burk fylld med vakuum.