Naturlig resa...
Solen börjar sakta men säkert ta sin flykt, även om dess sken ännu ger träden en gyllene gloria. En gloria så mycket vackrare än änglarnas, en gloria som symboliserar frihet. Ibland tenderar jag att helt oreflekterat vandra genom naturens olika skepnader.
Magnifikt skimrande istappar på hustaken, som jag ibland blir varse tack vare röd-gula varningsskyltar. Ren, fridfull och helt fantastiskt komponerad koltrastsång, som till och med skulle ha fått Beethoven att spetsa öronen (om han inte varit döv). Böljande, svalkande havsvågor som medför doft av tång och salt, som väcker min vilja att utforska världen under ytan. Färgspelet av lönnlöv som jag försöker föreviga, trots vissheten om att kameraoptiken aldrig någonsin kan mäta sig med ögats.
En resa av intryck som aldrig någonsin går i repris. En resa, där jag - och säkerligen många med mig är medresenärer utan att ens reflektera över det.