Jag väntar på ett tecken...

Ett tecken som får mig att förstå om jag ska ge upp.
Om det trots allt kommer att stanna vid en patetisk dröm.
Samtidigt räds jag den smärta som svaret kan innebära.
Vill fortsätta drömma om våra sammanflätade fingrar.
Vill inte behöva uppleva hur jag, likt en torrt löv, trampas sönder under dina skosulor.

Vill inte sluta hoppas...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback