Lucky Luke...
Ännu en soluppgång är ett minne blott och en ny dag är ett faktum.
Det som figurerar i min hjärna idag handlar om genus- och jämställdhetsfrågan som diskuteras ideligen. Men till vilken nytta egentligen? Leder de hetska debatterna till annat än belysning av faktumet att vi har lång väg kvar att vandra för att uppnå utopin om ett jämställt samhälle? Och frågan är om jämställdhet verkligen kan uppnås. På vissa nivåer såsom arbetsmarknaden och den ekonomiska maktbalansen kan den givetvis det, men ultimat jämställdhet vill jag påstå är lite av en utopi. En utopi precis som den önskan som jag och säkerligen många med mig hade som barn, nämligen önskan om fred på jorden.
För den skull vill jag inte påstå att vi ska sluta önska, snarare tvärtom. Genom att hänge sig åt önskningar håller vi känslor av hopp, tro och vilja vid liv. Känslor som är oumbärliga för att överhuvutaget förmå sig att lämna det värmande täcket för att möta det isande golvet. Känslor som trots synen av snö som yr, likt Carolas kastanjefärgade hårsvall som fångats av en stormvind, får oss att anta dagens utmaningar. Önskningar är precis som syre och vatten, något vi inte klarar oss utan.
För att återgå till frågan om genus och jämställdhet och sammankoppla det med önskningar, så kan jag delge er den önskan som jag hade som barn (förutom önskan om fred på jorden). Pojkflicka som jag är har jag alltid fascinerats av äventyr och därmed inte undra på att jag ville vara Lucky Luke. Ni vet den där coola cowboyen som nog har serievärldens enda häst som ryktar och sadlar sig själv vid namn Jolly Jumper. Lägg därtill byrackan Ratata och ni har en trio, lika unik som din egen genuppsättning. Att få dra på mig cowboybootsen, snusnäsduken och cowboyhatten var min barndomsdröm, för vem skulle inte vilja vara "mannen som drar snabbare än sin egen skugga"?
Även om min önskan är ett klockrent exempel på en stereotyp genusföreställning där det manliga står för äventyr och utmaningar, anser jag att önskan i sig är viktigare än grundföreställningen som den vilar på. Så länge våra önskningar ger oss livsglädje och motivation att försöka förverkliga våra drömmar vill jag påstå att dess bärande förmåga att ge oss styrka är viktigare än strävan efter att avdramatisera genusaspekten. Så spoliera inte min barndomsdröm om att befinna mig i Vilda Västern på jakt efter bröderna Dalton.