Ordflum...
Medan många i klassen roar sig med att rita skrattretande mästerverk, lyssnade jag med uppmärksamheten delad mellan lärarens ord och mina egna grubblerier. Till skillnad från roliga Homer Simpsonkreationer sysslade jag med så kallat ordflum. Resultatet var inte någon större framgång, utan inger snarare en känsla av att befinna sig i en labyrint av metaforer som ger förhoppning om att nå insikt, men där man ändå irrar runt i blindo.
Eller vad säger ni?
Likt en spegel med förmåga att reflektera det oändliga.
Förmåga att framställa den mörkaste avgrund, där inte ens gnistrande, glödande ljusdioder förgyller dess svärta. Förmåga att återge den färgsprakande praktfullhet där nyanser av rosa, orange och guldgul får Da Vincis leende dam att framstå som anspråkslös och ointressant. En bild av något oförklarligt och evigt som utgör allas vår yttersta gräns. En gräns som kan uppfattas som magnifik och trygg, men även som oerhört kvävande. En kvävande känsla som får spegelns gråmulna ansikte med ett hånfullt leende på isade läppar. En hånfullhet som bekräftar vår utsatthet, skapad av vår oförmåga att inte kunna möta det leende, vars existens vi inte ens med säkerhet kan garantera.