Sandkornslik känsla...



Tomhet, men ändå en känsla av ro. Av meningsfullhet och framtidshopp.
Samtidigt som något fattas, känslan av förväntan och förhoppning som varit likt min osynliga mantel den senaste tiden. En känsla som jag saknar. Men vad ska göra, när det känns som att mina försök bara är likt sandkorn i öknen? När det bästa kanske trots allt är att sluta krama känslan så intensivt så att den inte likt sandkorn silas mellan mina fingrar. Kanske att min febrila kamp för att inte gå miste om det fantastiska resulterar i det motsatta, att känslan helt sonika sakta men säkert tynar bort.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback