Hultsfred gråter...
Kvällen blev en aning chockartad. En katt och kär sängkamrat som gått upp i rök. Och en musikepok som gick i graven. Tiden då Hultsfred årligen vaknar till liv och då bas, trummor, syntar och gitarrer och såväl ljus skönsång som skräniga rockvrål får mig att inse den magiska kraft musik har. En enande kraft som får musikentusiasterna som euforiskt blickar mot stjärnan på scenen att påminna om en enda stor familj. En familj där kärleken till musiken utgör de förenande banden. En familj där det enda som räknas är ljuva toner och sprudlande glädje. Hultsfreds musiksaga är ett avslutat kapitel och jag är säker på att regnet som föll i natt var ett tecken för den ofattbara sorg som jag - och många med mig genomlider. Det var tårar som föll i förkunnande om att Hawaii, Pampas, Stora dansbanan och Teaterladan inte kommer att stå i gungning den 7-9 juli. Tårar som förkunnar att Hultsfreds tid som rockmetropol är över.
Finns Nangijala?
Den senaste tiden har jag fått ta del av så mycket. Hjärtan som slutar att slå, lungor som slutar att andas, kroppar som ger upp och själar som lämnar sin tidigare boning. Jag vill åtminstone tro att själen inte följer med kroppen ner i den förmultnande jorden. Jag vill tro att den finns kvar och emellanåt ger oss en föraning om sin närvaro, för hur ska jag annars kunna förklara den känsla av närvaro från mina kära som är på andra sidan? Ibland är jag nästan säker på att jag ska få känna en lugnande hand på min axel då saknaden övermannar mig och kuddens örngott allt mer påminner om en skurtrasa. För inte är döden slutet? Och visst min önskan om ett Nangijala är kanske en naiv önskan om att livet efter döden ska vara långtmer fantastiskt och gåtfullt än vad det i själva verket är. Kanske att det trots allt bara är ett vakuum som möter oss i tunneln. Nåja, tids nog får vi alla veta, vare sig vi vill eller inte. Det är ett öde som vi alla en gång föddes för att möta.
Sandkornslik känsla...
Tomhet, men ändå en känsla av ro. Av meningsfullhet och framtidshopp.
Samtidigt som något fattas, känslan av förväntan och förhoppning som varit likt min osynliga mantel den senaste tiden. En känsla som jag saknar. Men vad ska göra, när det känns som att mina försök bara är likt sandkorn i öknen? När det bästa kanske trots allt är att sluta krama känslan så intensivt så att den inte likt sandkorn silas mellan mina fingrar. Kanske att min febrila kamp för att inte gå miste om det fantastiska resulterar i det motsatta, att känslan helt sonika sakta men säkert tynar bort.
Vinnare i alla lägen...
Från en värld till en annan. Så känns det faktiskt just nu.
Just som jag har blivit hemtam och trygg med det som i höstas kändes som rena mardrömmen, är det dags att bryta upp igen. Lämna det till synes enkla och bekväma för att kasta sig in i något nytt och ovisst. Otäckt givetvis, men samtidigt otroligt spännande och troligtvis både lärorikt och utvecklande. Så trots att det känns som att ge sig ut i det okända, utan vare sig karta eller kompass är jag inte det minsta rädd. Att kasta mig ut handlöst är inte något som skapar ett tryck över bröstet och gör varje andetag till en maktkamp. Inte den här gången. För jag vet att även om jag skulle falla hårt, så kommer jag alltid att resa mig.
Just nu har jag inget att förlora, utan allt att vinna.
Vajande fanor...
Blågula fanor som vajar i den behagligt svalkande vinden. Fanor som står för blå himmel och gula sädesfält, även om betydelsen för de allra flesta är en helt annan. För mig så är dagens vajande flaggorna en metafor för den kärlek som jag hyser till min lilla favorit, som fyller 20 år idag.
För att sammanfatta min dag väljer jag följande ord: kittlande känsla, jordgubbe, gröna fingrar. En kittlande känsla som faktiskt påminner lite om det där hisnande suget i magen som Balders 70-gradiga backe ger upphov till. Samma känsla, om än inte lika intensiv, upplevde jag när jag gled runt i gulblå postbil (dagen till ära) på en vägsträcka som får mig att fantisera om att jag är rallydrottningen, Tina Thörner. En stor, djupt röd och smakrik jordgubbe. En gåva från farbrorn som sålde jordgubbar utanför ICA Maxi. Jag hann knappt slå mig ner på bänken i väntan på tömningstid, innan han var framme med bäret som smakade ljuvligt. En gåva som betydde mer än han någonsin kunnat ana. Så är jag tillbaka i Kalmar för ett ögonblick, där mina tankar är hos mina växter som jag vårdat med varm hand, kanske med inbillning om att de kommer att tacka mig med det allra renaste syre. Över sommaren får de klara sig utan min omsorg. Men om killen som jag överlämnade dem till har lika gröna fingrar som sitt tilltalande yttre, kan jag vara helt lugn.
Igår kväll gjorde jag för övrigt saker enbart för min egen skull, eller vad sägs om skönlir på det ostämda pianot, akrobatik på vår grönskande gräsmatta och lite bolltrolleri med min så högt aktade VM-boll från 2006? Snacka om att hitta barnet inom sig igen.
Till min sängkamrat...
Tack min svartvita, lenhåriga miniliger för att du delade natten med mig.
Utan din närvaro är jag övertygad om att maran hade varit mig hack i häl, redo att kasta fler mörka skuggor över mitt redan gråa liv. Redo att lägga nya krokben för mig. Så tack min finaste Tusse för att du bryr dig och försöker göra mig lycklig - det är du bra på.
Tankar om sommaren...
Sol, värme och glittrande vatten. Det som vi alla så länge har väntat på.
Svensk sommar. Stekheta dagar på stranden, varvade med regnruskiga dagar hopkurad på altanen. Ledighet. Önskan om att kunna koppla av, men samtidigt en vilja att ta itu med alla projekt som varit vilande under det mörka vinterhalvåret. Förväntningar, hopp och drömmar - substantiv som alla är nära sammankopplade med den grönskande årstiden. Och även om flertalet av dem aldrig infrias, så är det kanske ändå känslan av att få hänge sig åt något annat än vardagens tristess som är det betydelsefulla. Solens strålar som värmer vinterfrusna kinder, en lätt bris som ger såndär behaglig svalka, vågornas skvalpande mot slippriga klippor, fåglar som cirklar över den klarblå himmeln.
En känsla av frihet.
Let's smile...
Glömska, känslor och tankar som enda sällskap, där jag gick hävandes på en mastodontbag, en dataväska och en fullproppad ryggsäck. Det måste ha varit en rolig syn. Rena berget av packning - och så lilla jag, som åsnan där under. Om det inte vore för musiken i min öra skulle mina krafter aldrig ha räckt, inte på långa vägar.
Vilken röra allt är just nu, men det är väl lika bra att försöka se det komiska i det hela och skratta åt eländet. Försöka göra det bästa av situationen och blicka framåt igen - och jag tänker inte säga det där som man brukar yttra när det är som allra svartast.
För tro mig, det kan alltid bli värre.
I ett nötskal...
Varför är jag alltid ensam när jag som mest behöver någon vid min sida?
Varför inbillar jag mig att jag har kontroll över livet
när minsta vindpust får det att fallera likt ett korthus?
Varför lyckas jag alltid fälla snavben för mig själv?
Gammalt ordknåp...
Tänkte delge några dikter som jag skrev för 4-5 år sedan.
Inget märkvärdigt, bara lite surrealism förklädd i ord, eller vad man nu ska kalla det.
Och du tror att du är bättre än mig,
du som alltid prickar in alla rätta svar
på proven och har ett intellekt som gör
dina meningar sådär vackert poetiska.
Men om jag visste att du
ritade ångesttavlor i drömmarna
hade kanske mina tankar inte surrat lika
enträget runt ordet ”perfekt”.
För i mina ögon kommer du alltid vara sådär otäckt fulländad.
Och du tror att du betyder mer än mig,
du som kan få vilken kille du vill
bara genom att vifta förföriskt med
dina långa ögonfransar.
Men om jag visste att din mamma
led av långt gången Alzheimers
och att omgivningens bekräftelse var
den enda du fick hade kanske mina tankar
inte förknippat dig med ordet ”bimbo”.
För i mina kommer du alltid vara sådär otäckt lik Barbie.
Och du tror att du har kontroll,
du som maniskt antecknar varenda tugga
och som räknar varenda steg du tar
för att inte ta ett för lite.
Men om jag visste hur det var att dela kropp
med Ana hade kanske mina tankar sökt sig lite
längre än till ordet ”problembarn”.
För i mina ögon var det precis det du var.
Och ni tror att ni är så mycket bättre än mig,
- och javisst det kanske ni är.
Men det finns inget som säger att ni är lyckligare?
-----------------------------------------------------------------------------
Bakom osynlighetsmanteln ingen ser eller hör
Jag var den som alltid satt längst bak i klassrummet.
Den som alltid lyssnade uppmärksamt men som själv aldrig blev hörd.
Jag var den som alltid fanns där för den som behövde stöd.
Den vars famn alltid stod öppen men som själv aldrig blev kramad.
Jag var den som försökte trösta när vännerna svek eller kärleken strulade.
Den som torkade tårarna men som själv aldrig blev tröstad.
Jag var den som var alla till lags och som alltid bemötte alla med respekt.
Den som var öppen för andras synpunkter men som själv aldrig blev respekterad.
Jag var den som levde i mina drömmar men som alltid uppmärksammade verkligheten.
Den som såg allt men som själv aldrig blev sedd.
Jag var den som hade ett hjärta som rymde många.
Den som beundrade och älskade men som själv aldrig blev älskad.
Jag var den som levde men som ändå inte existerade.