"...or are we dancers?"
"Are we humans or are we dancers? My sign is vital, my hands are cold. And I'm on my knees looking for the answer. Are we humans or are we dancers?"
Med The Killers som enda, men nog så viktiga, sällskap är tillvaron trots allt ganska okej. Musikens förmåga att förtrolla verkligheten är likt en drog jag inte klarar mig utan, det är ett livselixir i sin allra renaste form. Tonerna går via mina trumhinnor och når inte bara hörselcellerna utan varenda liten cell i min kropp. På ett ögonblick är jag borttrollad ur nuet och tillbaka i det glädjerus, där jag, tillsammans med tusentals andra musikälskare ståendes framför Hawaii, Hultsfredsfestivalens största scen (Hultsfred som för övrigt är en musikupplevelse utöver det vanliga) fick ta del av ett eufori av musik, glädje och lycka.
Dagen har även idag, till stor del, spenderats i biblioteket - jag är övertygad om att jag är en av deras flitigaste besökare. Jag trivs i det informationsflöde, där förutsättningar för att förankra och fördjupa kunskap är stora. Kunskap är något som jag sätter stort värde på, det är något som jag varsamt samlar på mig och aktar. Detta, tillsammans med minnen och erfarenheter är min dyrbara skatt - som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Inom detta är - och kommer jag alltid att vara rikast!
"...or are we dancers?" Musikens förtrollande förmåga tar mig åter på en tidsresa - tiden är den 10 juli 2009 och jag får ännu en gång uppleva den där sommarnatten, då musik, glädje och lycka var det enda som räknades. Tack för det, alla ni som var där.
Love and peace.