I mitt hamsterhjul...
Kanske är det så här det ska vara, lagom spännande, lagom inspirerande och lagom meningsfullt.
Detta "lagom" som vi använder i hopp om att lyckas definiera det som inte går att definiera. Det som bara finns inom oss, men som aldrig kan uttryckas med vokabulär, hur gärna vi än vill tro det. För vi kan aldrig veta säkert att ordets innebörd är den samma för dig som för mig, kan aldrig vara säker på att våra tolkningar överensstämmer. Det är trots allt det som det hela handlar om - tolkning.
Om jag nu ska bortse från ordet lagom och istället fokusera på den impuls som fick mina fingrar att dansa över tangentbordet i just det bestämda mönstret och ifrågasätta om det verkligen är så här det ska vara. Kanske är det bara jag som emellanåt har en utopisk tilltro till livet: där jag vill uppleva den där nervkittlande känslan, där jag vill känna hur det liksom spritter inom mig av iver och där jag vill se att det finns en mening med allt. Kanske famlar jag i blindo och irrar mig vilse i jakten i att förverkliga min glorifierade tilltro till livet.
Kanske är livet helt enkelt bara en förhållandevis monoton resa, där ramarna är relativt konstanta och där vi vandrar från hörn till hörn - utan att ens vara medvetna om det.
Kanske är livet som ett hamsterhjul, som går runt varv efter varv, men aldrig byter riktning,
där det enda som skiljer sig mellan varven är tempot: ibland snurrar det så fort att vi inte ens hinner reflektera över vad som sker, andra gånger känns det som om någon satt klet bakom sekundvisaren och att vi befinner oss i ett tillstånd där det mest dramatiska som sker är våra egna andetag.