Kalaskänsla
Känslan som jag just nu delar tillvaron med påminner mig om forna tider. Tider då jag emellanåt fick färgsprakande inbjudningskort i postlådan, som välkomnade mig till ännu ett kalas i glädjens och lekens tecken. För visst är väl spännande presenter med välkrusade, prasslande paketsnören, femkamp, glass med karamellströssel och hemkokt kolasås och en magisk filmstund á la disney något som väcker livsglädje? Att ha fjärilar i magen och med spänd förväntan konstatera att kalasdagen kommer närmare och närmare.
Trots det kan jag inte minnas känslan av förväntan. Kanske tillhörde jag inte den skara av barn som med tindrande ögon räknade dagarna till den stora kalasdagen. Åtminstone kan jag inte erinra mig den känslan. Istället för att mötas av den där sprudlande känslan så är det en känsla tomhet som övermannar mig. För hur var det egentligen för de som hörde tisslandet om glädjeyran, men som själva inte hade fått ett färgglatt kort med bokmärke och silvertext? Hur var det att inte vara en del av den gemenskap som förväntningen skapade? Hur var det att stå utanför?
Känslan av att inte synas, inte höras, inte finnas. Att, istället för att vara fylld av luft som de neonfärgade ballongerna, vara fylld av tomhet. Det är den känslan som kramar andan ur mig, och dess grepp mjuknar inte, utan hårdnar för varje andetag.
Kommentarer
Postat av: Malin
Jag hoppas att allt vänder snart och att du mår lite bättre så småningom :)
Du har talang för att skriva och du bryr dig så mycket om andra, lite för mycket ibland kanske..
Love u <3