Inte utan Dunderhonung...
Knän som skakar, ögon som nästintill springer maraton i jakt efter något att fästa blicken på och en sväljreflex som märkligt nog tycks ha hakat upp sig, trots att munnen är torr som ett asplöv.
Nervositet är en obehaglig känsla. Men på samma gång är den likt en god vän som kramar en, hårt, hårt... Ibland så hårt att andningen blir lidande och man får kippa efter andan, likt en Sankt Bernhardshund en varm sommardag. Trots det obehag som känslan orsakar är det något med detta som fascinerar mig - och tro det eller ej, men känslan inger faktiskt ett slags konstlat lugn. För trots att nervositet, nästinitill, kan vara kvävande är den avgörande. Det är denna obehagskänsla som får mig att nå den vrå där de där extra krafterna vilar - krafter, som precis som Dunderhonungen som Bamse smaskar i sig, gör mig stark. Det är en känsla som får adrenalinet att pumpa till lite extra - och som gör att jag kan ge allt.
Utan denna ovalda kompis, som plötsligt finns där likt Alfons vän Mållgan, skulle jag vara lika ensam, som den sista pralinen i Aladdin-asken - den som inger tycker om.
Händer som blir varma som små kaminer och en tunga som snubblar på bokstäver låter inte som någon vidare kombination. Men det är trots allt en känsla som jag inte klarar mig utan.