Isande omfamning...
En känsla av kyla övermannar mig plötsligt. En känsla som måste ha smugit in i mitt blodomlopp och som för varje utpumpning skaffar sig ett allt större revir. Trots att den inte får min hud att knottra sig och anta strukturen på sköldpaddans skal, är det som att mitt inre slår bakut. Obehaget är ett faktum. Detta tillstånd är jag numera ganska bekant med, man skulle kunna säga att vi vid det här laget är något som skulle kunna kallas för "bundisar". Och som bekant så lär man sig att hantera sådant som man ofta konfronteras av, även om man allra helst önskar att man skulle slippa skaffa sig den vetskapen. Jag önskar ibland att jag likt en nybadad hund kunde skaka av mig obehaget och istället omfamnas av en varm och behaglig känsla. En känsla av harmoni.
Men nu är det som det är och kanske att det bara är jag som kräver för mycket. Kanske är den känsla av obehag som jag förnimmer bara en del av det som vi benämner som livets baksida. Kanske är det bara en känsla som ger mig bekräftelse på att jag lever, precis som ett nyp i armen som ibland med stor besvikelse kan få oss att inse att den där underbara stunden av fullkomlig harmoni och lycka just bara var en illusion.
Eller också har jag helt enkelt bara irrat bort mig i min vilja att finna ett svar på en fråga som saknar förklaring. En fråga som, trots helhjärtad tankeverksamhet, kommer att förbli obesvarad.