felinity

 

Jag saknar ditt välkomnande trippande; hur du med din vaggande gång uppfordrande proklamerar att du minsann tvingats vara ensam hela dagen. Hur du likt ett plåster följer vartenda steg jag tar och hur du flertalet gånger nästan lägger krokben för mig. Jag saknar vår dialog då du förklarar hur många ensamma minuter du tillbringat i vaket tillstånd. Tur att ditt sömnmönster inte är tvärtom - för att döma av dina gäspningar och hur du sträcker på dig när du kommer till ytterdörren för att möta mig har jag dragit slutsatsen att din vakna tid är ganska begränsad då du är ensam.

Du är ett charmtroll med alla dina egenheter och ditt eviga pratande. Jag saknar dina förstående ögon, din sammetslena päls och din dammvippa till svans (som du för övrigt har svårt att tygla). Jag saknar till och med ditt nitiska slickande av mitt hår - att tvätta håret är nog överskattat ur dina ögon. Det enda som jag inte saknar men som ändå är en markant skillnad är ditt nattliv. Ditt ständiga krafsande – på dörrar, på fönster, på speglar, på väggar... Ett ljud som numera är mer frekvent förekommande än väckarklockan. Ett beteende som vi på alla sätt försökt vänja dig av med – förgäves. Det är nog trots allt så att man inte kan bestämma över en katt. Och kanske att det också är charmen med denna fyrbenta varelse – att den alltid går sin egen väg och lyssnar till sin egen röst. Hur som helst så är saknaden påtaglig och jag ser verkligen fram emot bör återförening. Fram tills dess ska jag försöka njuta av ostörd nattsömn och avsaknaden av hårtussar...