Dagarna efter...

Så har det sakteligen sjunkit in, Ironman 2014 är ett avslutat kapitel. Det känns faktiskt lite sorgligt. Sorgligt och tomt. Kanske trodde jag att årets slit av löpning i regnrusk och på löpbandet i Patong,  lördagsmorgnarnas tidiga cykelturer i snålblåst och ångesten över att inse att simträningen blev lidande på grund av fasan för kylan som vattenträning var förknippad med, skulle få mig att andas ut. Andas ut av lättnad för att äventyret var över. Lättnad över att inse att jag klarade det, trots att många tvivlade på mig. Lättnad och stolthet över att inse att jag kan prestera även under extremsituationer. Så fel jag hade. Drivet finns kvar, drivet efter att nå nya mål - anta nya utmaningar och se hur långt jag kan nå.

Årets uppladdning var ju på inget sett optimal, med tanke på att själva tävlingsdagen blev dagen då jag simmade mer än ett par hundra meter i öppet vatten, dagen då jag cyklade mer än 78 km - och för första gången cyklade i riktigt regn, dagen då jag sprang mer än 18 km. Och första gången jag testade på växlingsmomenten och inte att förglömma - energipåfyllning under träning. Detta var nog en av mina största farhågor - hur jag skulle lyckas uppehålla energidepåerna under ett helt Ironman. Där överträffade jag mig själv - och kanske att den prestationen var störst av allt, en prestation som inte kan mätas i tid. Under hela tävlingen kände jag mig mentalt stark och den där fruktade väggen anade jag inte ens konturerna av. Att det var smärta - och inte total energikollaps som blev mitt fall känns som en mindre triumf. Givetvis önskar jag att jag hade kunnat bemästra smärtan bättre, även om jag lyckades bita ihop och kunde fortsätta springa ytterligare 11 km. Det som fick mig att inse mig besegrad var rädslan för att förstöra knän och höfter på ett sätt så att hård träning skulle bli en overklighet i framtiden. Att riskera det för en sketen Ironman-tävling vore som att gå till gymmet och köra ett stenhårt träningspass och avsluta med att försöka sätta nytt rekord i bänkpress, trots att musklerna ropar efter vila, med resultat att kroppen säger stopp och framtida lyft inte är att tänka på. Det är en hårfin skillnad mellan framgång och nederlag. Mellan att lyckas och att nå platt fall.

 Efter tävlingen lovade jag mina nära och kära att detta var en engångsföreteelse, "once in a lifetime". Jag är inte den som lovar något utan att hålla det, men nog måste jag erkänna att jag gärna skulle ställa upp i Ironman igen - om jag fick chansen. Och tänk att få syssla med detta professionellt, med riktig coachning och med tränings- och kostupplägg för att nå en ny nivå. Tänk att få testa en cykel som är ännu mer lättrullad och få uppleva en ny dimension av fartvind. Nåväl, drömma går ju. I drömmarnas värld finns inga begränsningar, vilket uppenbarligen inte finns i verkliga livet heller. Åtminstone inte om man ska följa ledordet som Ironman förmedlar "Anything is possible".  Och visst är sanningsfaktorn i påståendet hög. Jag tror att det är vi själva som sätter ribban mellan vad som är realitet och vad som är fiktion, mellan möjlighet och omöjlighet. Om vi vill och tror på oss själva tror jag att vi kan uppnå det där målet som finns dolt förankrat, men som vi knappt vågar tänka på. Det handlar om att våga tro på sig - och att våga satsa.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback