Som att...
...stå vid en avsats tvingad att hoppa, känna blodet pulsera likt trumvirvlar innanför tinningarna och svetten pärlas i pannan. Ett steg närmare avsatsen, magen gör en saltomortal och manövern sätter hela mig i gungning. Fragment av mitt liv flashar förbi och jag försöker febrilt fokusera på minnena. Som genom ett trollslag försvinner marken under mina fötter och den sista tanken som slår mig är undran om mina vingar verkligen bär.
Smärtsam insikt...
Vi talar om att gå vidare, att se framåt och fokusera på ljusglimtarna som kan anas i periferin. Vi talar om att tiden läker alla sår, vilket för övrigt är en klyscha utan substans. Vi talar om att tomrummet så småningom ska kännas mindre påtagligt.
Men tro mig, vad vi än säger så har vi fel. Våra ord är bara en glorifierad förhoppning som vi hoppas kunna landa i då marken rämnar. En förhoppning om att slippa falla handlöst. En förhoppning helt utan verklighetsanknytning.