Tiden läker inte alla sår...
Snart dags för examen och egentligen borde jag likt mina klasskamrater blicka fram mot händelsen med glädje. Glädje över att ha lyckats knäcka den anatomiska koden, kunna hantera tentanerver och kunna ge hjälpsökande människor en axel att luta sig mot. Att göra skillnad. Det var det som jag en gång drömde om att få uppleva. Men nu vet jag inte längre, kanske är det saknaden som dövat drömmarna.
Att tiden läker alla sår är en myt, tro mig. Trots att smärtan inte är lika intensiv och kvävande lurar den ständigt i tillvaron, redo att övermanna mig. Och saknaden är min ständiga följeslagare, det finns inte en dag som jag inte tänker på tiden då jag hade dig vid min sida. En tid då trygghet och upplevelsen av att leva på riktigt blev verklighet. En tid då glädje och lycka var givna fenomen. Tomhet. Att inte längre ha dig nära, att inte vakna vid din sida. Alltid saknad, aldrig någonsin glömd ♥
---> http://www.regnbagsbron.org/tusse
Djävulspärs av betydelse...
Ibland tror jag att det är nyttigt att må dåligt ibland. Även om jag definitivt inte håller med om detta just nu, när det känns som att magen ska vändas ut och in och då smärtan är kvävande. I nuläget skulle jag hellre ge mig själv en rak höger, än instämma i detta dumma yttrande. För det är just vad det är, urdumt, ja rent av korkat. Men ändå rymmer det en gnutta sanning. En gnutta som medför att jag vill framhålla det otrevliga tillståndet som viktigt, trots dess massiva svartstämpel.
För det är efter en sådan här djävulspärs som man inser hur bra man faktiskt har det när allt är som det brukar. Hur underbart det egentligen är när näsan inte rinner stup i kvarten och sökandet efter en servett är dagens återkommande jakt. Hur behagfullt det är när ögonen inte är konstant tårfyllda och grönskans konturer anas som en enda grön sörja. Hur frihetsförknippad det är att kunna andas med både näsa och mun utan att känna hur varje in- eller utandning handlar om att tvingas vidga luftrörens förminskade diameter. Känslan av att kunna stå och röra sig obehindrat, utan en konstant huggande smärta som gör varje steg till ett eldprov. Att kunna njuta av mat och dryck utan att övermannas av kväljningar och att uppleva en inre brottningsmatch.
Att må som vanligt är verkligen ett underskattat tillstånd, ett tillstånd att sakna och längta efter. Jag får nästan bita mig i tungan för att inte påpeka hur onödigt det är att må dåligt, för i nuläget känns det faktiskt så. Men jag är beredd att inse att jag har fel, inte helt fel men en gnutta fel. En gnutta som faktiskt har betydelse - åtminstone när denna djävulspärs är ett minne blott.