Mitt i blåsvädret...
Regn som fick mig att likna en dränkt katt i svart klädnad, sicksackandes mellan vattenpölarna. Blåst som titt som tätt tog i med sådan styrka att jag vände ryggen till för att inte bli helt duschad. Kanske inte det ultimata promenadvädret med andra ord. Eller så var det just det som det var.
Ankor som hoppade i plurret och bildade karavan med mamma och pappa anka i täten, tätt följda av små, söta duntussar. Små ulliga får som "bääandes" lunkar runt på jakt efter det allra frodigaste gräset. Kaniner som, precis som barn som leker kull, hade vild jakt efter varandra (även om syftet var av annan karaktär). Koltrastar som med sin vackra sång enträget lockade efter sin själsfrände.
Så trots att huvudsyftet med promenaden - att bli av med huvudvärken inte infriades och att jag därtill blev både blöt och utblåst, så var det - tro det eller ej, ganska behagligt.
Livspusslande...
Plötsligt händer det, precis som Trissreklamen enträget försöker förvissa oss om. Nåja, i mitt fall handlar det inte om att jag fångats av en ekonomisk livboj, inte alls. Å andra sidan vill jag inte byta ut det jag känner mot all världens guldskimrande slantar och frasande sedelbuntar. För det finns sådant som inte kan köpas för pengar.
Som lycka - och kanske att det är just det som jag upplever nu. Plötsligt känns det som att jag har hittat den där pusselbiten som jag har letat förgäves efter så länge. Inte undra på att mitt sökande har varit en irrjakt, likt sökande efter ljuset för den blinde. För att söka i alla skrymslen och vrår fyller knappast något syfte när det jag så frenetiskt söker efter finns där jag inte ens tänkt på att leta.
Den eftertraktade biten har funnits alldeles nära hela tiden, precis framför mina ögon, men jag har inte haft förmåga att se den - förrän nu. Nu kan mitt livspusslande fortsätta - och vet ni? Jag har redan span på nästa bit.
Lucky Luke...
Ännu en soluppgång är ett minne blott och en ny dag är ett faktum.
Det som figurerar i min hjärna idag handlar om genus- och jämställdhetsfrågan som diskuteras ideligen. Men till vilken nytta egentligen? Leder de hetska debatterna till annat än belysning av faktumet att vi har lång väg kvar att vandra för att uppnå utopin om ett jämställt samhälle? Och frågan är om jämställdhet verkligen kan uppnås. På vissa nivåer såsom arbetsmarknaden och den ekonomiska maktbalansen kan den givetvis det, men ultimat jämställdhet vill jag påstå är lite av en utopi. En utopi precis som den önskan som jag och säkerligen många med mig hade som barn, nämligen önskan om fred på jorden.
För den skull vill jag inte påstå att vi ska sluta önska, snarare tvärtom. Genom att hänge sig åt önskningar håller vi känslor av hopp, tro och vilja vid liv. Känslor som är oumbärliga för att överhuvutaget förmå sig att lämna det värmande täcket för att möta det isande golvet. Känslor som trots synen av snö som yr, likt Carolas kastanjefärgade hårsvall som fångats av en stormvind, får oss att anta dagens utmaningar. Önskningar är precis som syre och vatten, något vi inte klarar oss utan.
För att återgå till frågan om genus och jämställdhet och sammankoppla det med önskningar, så kan jag delge er den önskan som jag hade som barn (förutom önskan om fred på jorden). Pojkflicka som jag är har jag alltid fascinerats av äventyr och därmed inte undra på att jag ville vara Lucky Luke. Ni vet den där coola cowboyen som nog har serievärldens enda häst som ryktar och sadlar sig själv vid namn Jolly Jumper. Lägg därtill byrackan Ratata och ni har en trio, lika unik som din egen genuppsättning. Att få dra på mig cowboybootsen, snusnäsduken och cowboyhatten var min barndomsdröm, för vem skulle inte vilja vara "mannen som drar snabbare än sin egen skugga"?
Även om min önskan är ett klockrent exempel på en stereotyp genusföreställning där det manliga står för äventyr och utmaningar, anser jag att önskan i sig är viktigare än grundföreställningen som den vilar på. Så länge våra önskningar ger oss livsglädje och motivation att försöka förverkliga våra drömmar vill jag påstå att dess bärande förmåga att ge oss styrka är viktigare än strävan efter att avdramatisera genusaspekten. Så spoliera inte min barndomsdröm om att befinna mig i Vilda Västern på jakt efter bröderna Dalton.
Oskuldsfulla blå ögon...
”Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små”.
En fantastiskt vacker låt av Ted och Kenneth Gärdestad, där de lyckas kombinera sensuell sång till mjukt, behagligt pianoackompanjemang. Låtens budskap är slående och får mig att fundera om det verkligen är så. Är den lilla krabaten, som alldeles skär i skinnet för första gången fyller sina lungor med syre för att ljuda ut i det sedvanliga ”vart-har-jag-kommit-skriket”, verkligen sådär genuint oskuldsfull och oskadad som vi vill tro? Att den nyfödda varelsen är harmlös och beroende av övergivningens omsorg är det inget snack om, eller vad kan man annars kalla de regelbundna ropen på uppmärksamhet när blöjan är blöt, magen kurrar eller känslan av ensamhet blir för påtaglig? I detta avseende skiljer vi oss markant från djuren, där djungelns lag råder – ”the fittest survive”.
Att människans födsel är dramatisk är vi alla mer eller mindre medvetna om, vi har ju trots allt alla genomgått den. För en giraffkalv är födseln om möjligt än mer dramatisk, eller vad sägs om att starta livet med ett fall på ungefär två meter - utan säkerhetslina? Detta tycks emellertid inte vara en alltför traumatisk upplevelse för den nyfikna, lilla giraffkalven som redan efter några timmar kan stå, om än på något vingliga ben. Människans avkomma ligger milslängder efter i det här avseendet och lämnar ål-, has- och krypstadiet för livet på två ben först vid 11 månaders ålder. Men för att återgå till ursprungsfrågan om barns naiva livsinställning. Är det omgivningen som får denna godtrogenhet och förutfattningslösa inställning till livet att ersättas av en tendens att behöva döma och klanka ner på andra för att stärka sin egen position? Eller är det något som finns naturligt inom oss, som utvecklas i takt med vår kognitiva kapacitet, som kommer som ett brev på posten när tiden är mogen? Är det ett generellt mänskligt fenomen, eller lever somliga kvar i det där oförstörda tillståndet - lever som den där genuint goda medmänniska som vi alla vill inbilla oss att vi är?
Kanske att jag kan stilla den där begynnande, molande känslan av dåligt samvete med upplysningen om att jag inte kan klassificera mig till ovanstående oskyldiga änglaskara, inte på långa vägar. För precis som allt annat så har även oförfalskad godhet en baksida. Kanske tillhör du, precis som jag en gång gjorde, den där sortens människor som aldrig kan säga nej, trots att magkänslan inte är i harmoni med de uttalande orden. Kanske har du också en tendens att känna dig otillräcklig och onyttig om du för ett ögonblick sätter dig själv i första rummet och bejakar det som hjärtat säger. Detta kan utvecklas till en tärande ekvation som får allt vad glädje, lycka och harmoni står för att smulas sönder likt klippor som eroderas av vågornas kraft. En gång i tiden var mitt förhållande till livet inte den här sprudlande nyfikenheten som numera är min ständiga följeslagare. Istället var det tvång och ouppnåeliga krav som väckte mig till varje ny dag. Inte undra på att jag ofta vaknade och fann kudden kall och fuktig - det sorgliga var att jag inte förstod varför.
Meningsfullhet i all sin bemärkelse
Att ha en mening. Att fylla ett syfte. Att betyda något. Detta ack så viktiga, men samtidigt så svåruppnåeliga, som vi dag efter dag, år efter år, livet igenom gör allt för att uppnå. Men vad räknas som meningsfullt? Ska man sträva efter att skapa fred på jorden och uppnå en medmänsklig framgång eller kan man nöja sig med att bara vara en människa i mängden? Och är verkligen framgång signifikant för meningsfullhet?
Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag vilken djungel av värderingar jag har gett mig in i. Att sno in sig i den snåriga och svårtolkade verkligheten är svårundvikligt. Att snubbla i sina egna resonemang utgör ytterligare en fallgrop. Kanske får vi dra oss till savannen och djurens värld för att tydliggöra en sida av vad som kan klassas som meningsfullt. Tänk er zebran, denna fantastiskt vackra vildhäst som lever i flock på den afrikanska kontinenten. Zebrans liv fylls av sökandet efter gräs och att undvika fiender, där människan är den farligaste, följt av lejonet. Dess liv handlar om att fylla dess basala behov, att föra arten vidare och följa djungelns lag – starkast överlever. Detta måste väl ändå klassas som meningsfullt. Däremot är det svårt att svara på om ett zebraliv för en Homo Sapiens skulle värderas på samma sätt.
Trots att vi är begåvade med lika många sinnen, skiljer sig våra arter nämnvärt från varandra. Kanske att Maslows behovstrappa i sammanhanget kan nyansera skillnaderna. Första steget handlar om att uppfylla de kroppsliga behoven med mat och sömn, precis som zebrans betande på savannen. Andra steget handlar om att känna trygghet, något som såväl människan som zebran har behov av. Likväl har vi båda behov av gemenskap - zebran är beroende av sin flock, på samma sätt som människan behöver sin familj och sina vänner, vilket det tredje steget utgörs av. Därefter följer de två stegen som skiljer vårt liv från zebrans: behovet av uppskattning och behovet av självförverkligande. Något vaga och svårbegripliga behov som inte går att beskriva mer än i den ytterst generella bemärkelsen att det handlar om att känna sig respekterad och att förverkliga drömmar och uppnå mål. Men vad får en människa att uppleva detta? Att frågan är högst individuell är självklar och än en gång slås jag av hur svårt det är att ge klarhet i den psykologiska djungel jag begett mig in i. Att varje människa är unik, med egna förutsättningar blir vi dagligen påminda om. Och kanske att det är denna olikhet som gör det omöjligt att klargöra begreppet meningsfullhet.
I slutändan handlar det om att finna sin egen uppfattning om vad begreppet innebär. Att bejaka det egna jagets värderingar och önskningar, utifrån de ramar som samhället byggt. Kanske att det kan handla om att bestiga Mount Everest eller lyckas ta fram botemedel mot det svårmuterade hiv-viruset. Att göra något unikt som kommer att ha betydelse för flera generationer även efter ens död. Kanske kan det handla om att se värdet i varje dag – att göra det bästa just nu. Att inte sträva efter att göra stordåd, utan att istället verka för att förgylla livet för de allra närmaste. Att satsa på att vara en god medmänniska.
Vad är meningsfullt för dig? Ytterst få skulle kunna ge ett allmänriktigt svar på denna fråga och då våra förutsättningar ständigt förändras skulle svarets livslängd vara ytterst begränsad. Vårt sökande efter mening är ett livslångt projekt. Det är likt en resa, som vi föddes med en biljett till. Resrutten kan vi påverka, men aldrig fullt ut bestämma, inte heller slutstationen. Oavsett hållplatser, kommer resan att vara din allra viktigaste - där din uppgift som reseguide är att fylla resan med innehåll. Egentligen tror jag att det är detta som livet verkligen handlar om – att fylla livsresan med minnen, erfarenheter, upplevelser och känslor som har ett inre värde. Sådant som får oss att, dag efter dag, lämna det kroppsvarma täcket och möta såväl grårusk som strålande sol med inställning att vilja anta den utmaning som varje ny dag faktiskt är.
Löpning i poolen...
Trots regn som fick mitt hår att klibba mot pannan likt en simmössa och förvandlade min löprunda till en liten swimmingpool var det ganska underbart. Den friska luften, koltrastarnas kvällsång och känslan av att ha maximal kontroll över min kropp är något alldeles extra.
Jag gillar utmaningar, gillar att pressa mig själv till yttersta gränsen bara för att se hur långt jag kan gå. Kanske är det sjukt, men så är det i alla fall. Ingen är ju perfekt, inte heller jag - inte på långa vägar. Numera är det inte heller något jag eftersträvar, jakten på perfektion är en jakt efter det omöjliga. Så varför slösa tid och energi på något så meningslöst och se livets guldkorn passera revy utan att ta del av det fantastiska? Varför sträva efter en utopisk dröm om lycka när livets verkliga fascination är upplevelsen av att kunna resa sig efter motgångar och utveckla sin förmåga att upptäcka vad i livet som verkligen är betydelsefullt?
Ordflum jag vet, men vad ska man annars roa sig med en tisdagskväll?!
Vårkänslor...
Ljuset återvänder och därmed vaknar naturen än en gång till liv. De reflekterande solstrålar ger liv åt allt som tagit siesta över vinterhalvåret och än en gång får grönskan oss att inse hur mycket vi faktiskt saknat frihetskänslan som förföriskt vaggande lövverk skapar.
Eller är det bara jag som är barnsligt förtjust i tiden då solens strålar än en gång smeker mina vinterbleka kinder och fåglarnas kvittrande väcker mig redan på småtimmarna?
Tiden som är just nu är den tid som jag uppskattar allra mest. Ibland kan jag rentav önska att jag kunde spara lite vårkänslor i en glasburk, som jag sedan kunde glänta på lite då och då - i takt med att höstmörkret och vinterkylan kramar mig allt hårdare. Men varför önska det omöjliga? Min frustration över att inse vad som är betydelsefullt försent kommer kanske alltid att finnas där, likt en osynlig följeslagare som sätter griller i huvudet på mig om att prestation är det som livet handlar om. Ack så fel det är. För att nå den där inre tillfredsställelsen handlar det nog helt enkelt om att leva här och nu - att ta vara på ögonblicken av harmoni och leva livet fullt ut, varje dag.
För morgondagen kan vi faktiskt aldrig ta för given.
Min dag i siffror
Uppstigning 04.45
Cykelminuter: 40
Tidningar: 20
Mil i bil: 20
Tid i båt: 1 h
Foton: 150
Myggbett: X st
Fästingbett: 1
Ormar: 1
Kor: 15
Rådjur: 1
Bröllopspar: 1
Dovhjortar: 6
Steg: .. ... st
Orden har tagit semester idag, så bilderna får tala istället...
Dansande gitarr i färskt minne...
Tiden tickar på. Jag kollade på lite gamla bilder och hittade Laleh i arkivet. Tänk att det snart är två år sen jag och övriga tjejer sjöng "Live tomorrow" med henne på Pampas. Å andra sidan känns det som att det var ganska länge sedan, men så är det väl med minnen som inte lyckats skapa några djupare inneboende, emotionella komponenter.
Minnet av Pet Shop Boys konsert 2007 är betydligt starkare. Att stå i ösregnet, mitt i natten och njuta av deras synthmusik var magiskt. Den livslevande, dansande gitarren som shakade loss ordentligt alldeles intill mig, gav dessutom magin en glädjesprudlande gloria som nästan fått mig att glömma det kylande regnet. Därmed finns det väl trots allt en poäng i uttrycket: "man minns det man vill minnas". Eller har jag fel?
Till min ögonsten
Jag vill dela natten med dig: möta mörkret och tillsammans med dig föras till drömmarnas näste. Jag vill ha dig nära: vill känna din närvaro som ger mig trygghet när maran knappar in och kommer allt närmare. Jag vill känna din tunga andhämtning och din mjuka päls mot min kind. Jag saknar dig Tusse. Det gör jag verkligen.
Tusse blev en del av vår familj i mars 2006 och har från första stund varit väldigt betydelsefull för mig. Trots att jag var lite rädd för henne inledningsvis och knappt vågade röra henne, av rädsla för att göra den lilla krabaten illa, så älskade jag henne.
Jag minns hennes ångestfyllda jamande de första nätterna då vi lät henne sova i köket. Hon skulle ju inte få sova i någons säng, utan ha en egen säng i köket var tanken. Men så blev det inte. Om minnet inte sviker mig så var det redan andra natten som mamma och jag inte klarade av hennes ynkanden, utan gläntade på dörren. Efter det hade jag en sovkamrat.
Samma kväll lyckades Tusse, trots sin ringa storlek, masa sig uppför trappan och upp i min säng. Den natten sov hon inte bara tätt intill mig, utan på mig. Jag tror att ljudet av mina hjärtslag påminde om närheten som karakteriserat hennes liv med sin mamma och sina syskon och således gjorde henne trygg. Även om nattsömnen inte blev den ultimata till följd av den begränsade rörelsemöjligheten så var det mysigt. Det var det verkligen. Jag kände mig betydelsefull i att kunna skapa trygghet åt någon annan.
Kanske att det är till följd av den här första natten tillsammans som hon än idag gärna väljer att dela natten med mig. Kanske känner hon sig trygg när vi tillsammans – ensamma är vi otrygga, men tillsammans är tryggheten fullkomlig. Det är sann symbios.
De senaste nätterna har min ögonsten dock tvingats söka sig till andra sängkamrater, vilket jag inte tror att hon har så mycket emot. Hon sover mer än gärna hos mamma och pappa, så jag är inte på något sätt den enda som hon väljer att dela natten med. Hon har nog funnit sin inre trygghet nu, hon vågar möta natten i trygg förvissning om att den inte kommer att skada henne. Hon vet att det alltid finns någon som kan stilla hennes oro om magen kurrar eller behovet av att gå ut blir för stort. Hon vet att vi finns där för henne – alltid.
Så Tusse trots att jag inte är i din omedelbara närvaro så finns jag här för dig, distansen mellan oss kommer aldrig att kunna konkurrera med den kärlek som jag hyser till dig. Aldrig någonsin. Och även om vi inte är varandra nära och känner varandras närvaro så kanske vi kan dela natten ändå – i drömmarnas värld kan vi återförenas i ett tryggt tillstånd där lyckan och kärleken är det enda som betyder något.
God natt älskade Tusse, vi ses snart!
Att gräva guld...
Strax innan fem imorse vaknade jag och upptäckte en guldskimrande strålkastare på väggen som kastade ett sken som skulle ha fått den inbitne guldgrävaren att frenetiskt gräva djupare efter den ädla metallen. Kanske är jag knäpp som får en impuls av att försöka eviggöra det magiska ögonblicket, åtminstone tror jag att Molle tyckte det. Men vadå, vad gör man inte för en vacker bild?! Dessvärre lyckades jag inte undvika ljusets reflektion och har inte orkat bemöda mig med att redigera den. Fast bortsett från det är det en ganska okej bild tagen med en kompaktkamera från fönstret i gryningen, åtminstone om jag får säga det själv.
Idag har jag fönsterpluggat på biblioteket, fick en del gjort - men har en känsla av att merparten av det kommer att ratas under processens gång. Men det är så det ska vara, först samla för att sedan kunna välja ut det kärnfulla och locka fram den där röda tråden som alla envisas med är det mest väsentliga. Å andra sidan är jag beredd att hålla med om dess betydelse, jag är precis som de flesta andra en sådan där som ständigt letar samband, mönster och syften. På tal om röd tråd, är det någon mer än jag som läst boken "Historien om någon" av Åke Löfgren? Om inte så rekommenderas den starkt. Här kommer ett litet smakprov:
"Vem är Någon som gjort en våt fläck på golvet och som stjälpt ut mjölken i skafferiet? Vi följer en röd ulltråd som försvinner genom köket och upp i övervåningen, upp på vinden in i ett skåp … Vem är det som gömmer sig därinne?" Fortsättning följer...
Fångar du mig om jag faller?
Jag har bestämt mig nu - från och med nu ska jag leva livet fullt ut: våga kasta mig ut i ovissheten och se om mina vingar bär. Och visst jag förnekar inte att jag kommer att vara skitskraj, men för att kunna nå mitt mål måste jag trotsa mina farhågor, uppbringa allt mitt mod och all min viljestyrka för att bevisa en gång för alla att jag faktiskt förtjänar livet precis lika mycket som någon annan. Bevisa för mig själv att jag faktiskt är värdefull, om inte för världen så åtminstone för någon, åtminstone för Tusse...
Dagens löprunda runt Stensö gav mig en viktig insikt om vad jag värdesätter i livet. En insikt om att mitt nuvarande levnadssätt sätter många av dessa faktorer i skymundan, för andra triviala saker - som att få VG på en tenta till exempel. Tack A för att du lät våra fötter skapa synkroniserat, regelbundet grusknaster och lockade fram den betydelsefulla insikten till mitt medvetande. Och tack för en härlig runda i ett grönskande landskap med fåglarnas kvittrande och våra fötters smattrande i gruset som enda ljudkälla.
Dagens hjälteinsats...
Vid tjugo över fyra gav jag upp, lämnade min varma - men inte fullt så vilsamma plats och mötte fåglarnas ljuvliga morgonsång. Om det inte vore för den lilla svart-vite skulle jag nog ha ägnat ytterligare några timmar åt behagfulla drömmar. Men så blev det alltså inte. Istället gjorde jag Tusse sällskap, då hon spankulerade runt i trädgården på jakt efter det allra grönaste gräset att börja knapra på. Om det inte skulle ha regnat, så skulle det ha varit riktigt härligt. Nu får adjektivet behagligt räcka för att beskriva dagens gryning.
Så till dagens goda gärning - på liv och död. Än en gång hade Tusse en framträdande roll, då det var hon som var boven i dramat. Plötsligt kom hon rusandes i hög fart och sladdade in framför altanen med en stackars gulsparv i munnen. Konstigt nog så lät hon mig ta den och märkligt nog var den inte nämnvärt skadad, men oerhört chockad, vilket inte är undra på - där kan man verkligen tala om nära-döden-upplevelse. Att ha den lilla kraken i handen gav mig en känsla av maktlöshet, att vilja hjälpa men inte kunna. I det läget insåg jag verkligen poängen i talesättet: "Bättre en fågel i handen än tio i skogen", att känna dess pulserande hjärtslag och se dess praktfullhet var en mäktig upplevelse. Å andra sidan skulle jag hellre vända på talesättet, då jag inget hellre ville än att den lilla sparven skulle breda ut sina gulspräckliga vingar och återerövra friheten.
Efter en tids rekreation, på tryggt avstånd från katter, människor och andra faror återvände livsgnistan till min nyfunne vän. Min önskan slog in - den flög, flög mot nya vidder redo att återta sin plats i livets kretslopp.
På tal om något helt annat så har jag sett världens coolaste polis idag, eller vad tycks?!
Jag fick till och med en kram av lagens långa arm, inte illa...
Om du var här...
"Längtan, alltid denna längtan, härifrån långt bort
Långt, långt bort"
Visst är det väl saknad som kramar mitt hjärta?
Saknad efter ett guldkorn...
Dagen har bildligt sagt slingrat sig fram på blöta, gråsvarta vägar.
Kurva för kurva, sväng för sväng - fram och tillbaka.
Inte särskilt spännande, kanske att det är en metafor för livet.
För att återknyta till min rubrik á la Kent, så kommer åtminstone jag vara där den 7 juli.
"Vid din sida
är jag säkerheten själv
Vid min sida
har du en outhärdlig kväll"
Ordflum...
Medan många i klassen roar sig med att rita skrattretande mästerverk, lyssnade jag med uppmärksamheten delad mellan lärarens ord och mina egna grubblerier. Till skillnad från roliga Homer Simpsonkreationer sysslade jag med så kallat ordflum. Resultatet var inte någon större framgång, utan inger snarare en känsla av att befinna sig i en labyrint av metaforer som ger förhoppning om att nå insikt, men där man ändå irrar runt i blindo.
Eller vad säger ni?
Likt en spegel med förmåga att reflektera det oändliga.
Förmåga att framställa den mörkaste avgrund, där inte ens gnistrande, glödande ljusdioder förgyller dess svärta. Förmåga att återge den färgsprakande praktfullhet där nyanser av rosa, orange och guldgul får Da Vincis leende dam att framstå som anspråkslös och ointressant. En bild av något oförklarligt och evigt som utgör allas vår yttersta gräns. En gräns som kan uppfattas som magnifik och trygg, men även som oerhört kvävande. En kvävande känsla som får spegelns gråmulna ansikte med ett hånfullt leende på isade läppar. En hånfullhet som bekräftar vår utsatthet, skapad av vår oförmåga att inte kunna möta det leende, vars existens vi inte ens med säkerhet kan garantera.
Världens sämsta bloggare på reklamjakt...
Världens sämsta bloggare, ännu något som jag kan titulera mig som.
Nåja, man kan ju inte vara bra på allt som bekant. På tal om det är medelmåtta ytterligare en titel i min personlighetsvokabulär. Med andra ord vill jag inte påstå att jag har något att stoltsera med.
Inte på långa vägar.
Tänkte ge en resumé av min comeback som brevbärare som inträffade för ett par veckor sedan. Jag tackade direkt JA, då chefen ringde och frågade om jag var beredd att hoppa på postcykeln och förgylla mina medmänniskors dag med den så åtråvärda posten - och inte att förakta den omsorgsfullt utdelade reklamen. Tro mig, det är inte bara företagens senaste höjdarpriser tryckta på papper i 6: e återvinningen, nej det handlar om något som innehar ett betydligt högre värde. Det handlar om medmänniskans omsorgsfulla handlande dels gentemot företag, men också gentemot privatpersonen. För brevbäraren handlar det om slit och släp, en reklambunt till 70 hushåll med 7-8 lägg i varje reklamsvep kräver muskelstryka - och inte minst envishet och jädrar-anamma. Det gäller att hålla modet uppe, att bemöda sig om att tillfredsställa de krav som ställs, att hålla reklamen torr och fin så gott det går, men också om att hålla fokus på vem som ska ha vad. Kanske kommer detta lite som en nyhet för vissa, men visst är det skillnad på reklam och reklam. I regel finns det åtminstone två sorter, villa och hushåll, men vissa dagar kan det bli rejält snurrigt med kanske 7 olika sorters - vissa dagar ännu mer. Så förakta inte brevbärarens arbete, de gör ett enormt jobb: brevets väg från sändare till mottagare är inte som ett sms som via mobilnätet når fram med ljusets hastighet (nåja ljudets hastighet, åtminstone), ur den aspekten står sig brevet hopplöst utkonkurrerat. Men när du håller posten i din hand, väg då in den medmänskliga handling och uppoffring som varje liten försändelse faktiskt innebär.
Så till min comeback som jag trodde skulle bli ganska lugn och behaglig - men tji fick jag. På morgonen då jag vaknade möttes jag av ett obehagligt starkt ljus, ett bländande vitt sken som jag kände igen, men inte ville känna mig vid längre. Vintern hade överraskat oss alla och dagen präglades av kyla och snöfall och inte behaglig aprilvärme som jag hade hoppats på.
Torsdagen var inte bättre, snarare tvärtom. Vinden slet i mig så jag trodde att jag skulle falla baklänges, men det bekom mig inte nämnvärt. Lite vind bekommer inte en stålkvinna ;)
Men min cykel hade inte samma motståndskraft utan då jag gick in i en trappuppgång, hörde jag ett brak men nonchalerade det som en inbillning, för inte skulle väl det hända mig, åtminstone inte idag. Men jodå, när jag kom ut möttes jag av en härlig syn: cykeln hade däckat, posten låg huller om buller och reklamen levde ett eget liv i vinden. Behöver jag säga att det kändes en aning motigt just i det ögonblicket, men det var bara att fokusera på uppdraget så jag sorterade snabbt i ordning posten - efter gata, nummer, våning och namn, jagade fatt i reklamen och trampade målmedvetet vidare. Som om inte detta vore nog råkade jag ut för ytterligare missöden, dock inte så katastrofala bara tappning av en sidolåda full med reklam som ännu en gång passade på att njuta av en luftfärd och en cykelkedja som inte ville vara där den skulle. Men, men, trots de något motiga dagarna var det härligt att vara tillbaka igen - att få bära den blå uniformen och vara en i gänget igen. Det var det faktiskt.