En speciell känsla...
En känsla inombords som skär genom varje andetag. En känsla som bygger en osynlig vägg. En känsla som har betydelse.
Likt sandkornen i timglaset har tiden runnit iväg och jag inser först nu betydelsen av att inte ha dig här. Betydelsen av att inte känna den närhet som, likt en gloria, omger dig och invaggar mig i en kärleksfull bubbla. Betydelsen av att inte få möta din blick, som kan få mig att känna mig sådär berusande lycklig. Betydelsen av att inte ens få höra din röst när jag säger ditt namn. Saknad. En känsla som jag ibland, likt en ballong, skulle vilja sticka hål på och tömma på livsnödvändigt syre. En känsla som kan göra mig vimmelkantig och som jag till och med kan avsky. Samtidigt är det en känsla som betyder mer än allt annat.
En känsla som, likt en vagga, kan lugna mitt skenande blodomlopp. En känsla som trots dess begränsade förmåga, utgör en trygghet. En känsla som jag älskar.
"...or are we dancers?"
"Are we humans or are we dancers? My sign is vital, my hands are cold. And I'm on my knees looking for the answer. Are we humans or are we dancers?"
Med The Killers som enda, men nog så viktiga, sällskap är tillvaron trots allt ganska okej. Musikens förmåga att förtrolla verkligheten är likt en drog jag inte klarar mig utan, det är ett livselixir i sin allra renaste form. Tonerna går via mina trumhinnor och når inte bara hörselcellerna utan varenda liten cell i min kropp. På ett ögonblick är jag borttrollad ur nuet och tillbaka i det glädjerus, där jag, tillsammans med tusentals andra musikälskare ståendes framför Hawaii, Hultsfredsfestivalens största scen (Hultsfred som för övrigt är en musikupplevelse utöver det vanliga) fick ta del av ett eufori av musik, glädje och lycka.
Dagen har även idag, till stor del, spenderats i biblioteket - jag är övertygad om att jag är en av deras flitigaste besökare. Jag trivs i det informationsflöde, där förutsättningar för att förankra och fördjupa kunskap är stora. Kunskap är något som jag sätter stort värde på, det är något som jag varsamt samlar på mig och aktar. Detta, tillsammans med minnen och erfarenheter är min dyrbara skatt - som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Inom detta är - och kommer jag alltid att vara rikast!
"...or are we dancers?" Musikens förtrollande förmåga tar mig åter på en tidsresa - tiden är den 10 juli 2009 och jag får ännu en gång uppleva den där sommarnatten, då musik, glädje och lycka var det enda som räknades. Tack för det, alla ni som var där.
Love and peace.
Välkommen till ordens favoritgömställe
Drömmare, livsnjutare, kattälskare... så kan jag också titulera mig bloggare.
Så hej allesammans och välkommen till min blogg, till ordens favoritgömställe.
Efter en lång dag som startade med ett platt däck och således en rask promenad har jag, tillsammans med studiepolarna, spenderat största delen av dagen på studenternas mötesplats nummer ett - biblitoket. Där slog vi våra kloka huvuden ihop och efter en stapplande inledning fick vi ihop både en och två sidor. Inte illa.
Det blev dock en minipaus för ett kramkalas i ultrarapid, min favorit åkte ju hem idag, så här är på tok för tomt. Känn dig saknad. Kvällen ägnades åt slötittande på Idol med en härlig tjejtrio, riktigt trevligt men lite gäspigt på slutet.
Måste ila nu, har stämt träff med Kudden :)
Love and peace.