Kalaskänsla
Känslan som jag just nu delar tillvaron med påminner mig om forna tider. Tider då jag emellanåt fick färgsprakande inbjudningskort i postlådan, som välkomnade mig till ännu ett kalas i glädjens och lekens tecken. För visst är väl spännande presenter med välkrusade, prasslande paketsnören, femkamp, glass med karamellströssel och hemkokt kolasås och en magisk filmstund á la disney något som väcker livsglädje? Att ha fjärilar i magen och med spänd förväntan konstatera att kalasdagen kommer närmare och närmare.
Trots det kan jag inte minnas känslan av förväntan. Kanske tillhörde jag inte den skara av barn som med tindrande ögon räknade dagarna till den stora kalasdagen. Åtminstone kan jag inte erinra mig den känslan. Istället för att mötas av den där sprudlande känslan så är det en känsla tomhet som övermannar mig. För hur var det egentligen för de som hörde tisslandet om glädjeyran, men som själva inte hade fått ett färgglatt kort med bokmärke och silvertext? Hur var det att inte vara en del av den gemenskap som förväntningen skapade? Hur var det att stå utanför?
Känslan av att inte synas, inte höras, inte finnas. Att, istället för att vara fylld av luft som de neonfärgade ballongerna, vara fylld av tomhet. Det är den känslan som kramar andan ur mig, och dess grepp mjuknar inte, utan hårdnar för varje andetag.
Novembergrubbel...
Ännu en dag har övergått till kväll och det kompakta, novembergrå mörkret vaggar in mig i en stillsam lunk. I takt med att dagsljuset ger efter, försvinner också min energi. Kanske är det en vanlig reaktion för årstiden, något som vi alla drabbas av, mer eller mindre.
Hur som helst så är det som det är - och om drygt tre månader så går vi åter mot ljusare tider. Det gäller att tänka positivt. Kanske är optimism en drivkraft lika viktig som syre. Kanske är det positivt tänkande som gör att vi, dag efter dag, fullgör våra uppgifter - i hopp om att det för något gott med sig. Eller kanske är optimism bara en substans, något som vi alla vill ta del av, men som kanske egentligen inte är mer än en fix idé. En illusion och ett utopiskt tillstånd som vi själva hittat på.
Oavsett vilket så kommer jag alltid att sträva efter att sprida optimism, för även om det egentlig mening inte finns - så kan vi tillsammans skapa det genom att tro att det finns. I vissa avseenden så tror jag faktiskt att vi kan skapa vår egen verklighet. Så i en maktkamp med påståendet - att determinism skulle råda och att den fria viljan är en illusion, får inte den sistnämnda teorin höra mina hejarop i boxningsringen. Vem som går vinnande ur striden lär vi, emellertid, aldrig få veta säkert.
I mitt hamsterhjul...
Kanske är det så här det ska vara, lagom spännande, lagom inspirerande och lagom meningsfullt.
Detta "lagom" som vi använder i hopp om att lyckas definiera det som inte går att definiera. Det som bara finns inom oss, men som aldrig kan uttryckas med vokabulär, hur gärna vi än vill tro det. För vi kan aldrig veta säkert att ordets innebörd är den samma för dig som för mig, kan aldrig vara säker på att våra tolkningar överensstämmer. Det är trots allt det som det hela handlar om - tolkning.
Om jag nu ska bortse från ordet lagom och istället fokusera på den impuls som fick mina fingrar att dansa över tangentbordet i just det bestämda mönstret och ifrågasätta om det verkligen är så här det ska vara. Kanske är det bara jag som emellanåt har en utopisk tilltro till livet: där jag vill uppleva den där nervkittlande känslan, där jag vill känna hur det liksom spritter inom mig av iver och där jag vill se att det finns en mening med allt. Kanske famlar jag i blindo och irrar mig vilse i jakten i att förverkliga min glorifierade tilltro till livet.
Kanske är livet helt enkelt bara en förhållandevis monoton resa, där ramarna är relativt konstanta och där vi vandrar från hörn till hörn - utan att ens vara medvetna om det.
Kanske är livet som ett hamsterhjul, som går runt varv efter varv, men aldrig byter riktning,
där det enda som skiljer sig mellan varven är tempot: ibland snurrar det så fort att vi inte ens hinner reflektera över vad som sker, andra gånger känns det som om någon satt klet bakom sekundvisaren och att vi befinner oss i ett tillstånd där det mest dramatiska som sker är våra egna andetag.
Galaxflax - eller inte...
Nya tag, nya funderingar och nya mål.
Så borde det vara - och till viss del är det så även för mig.
Det är det där sistnämnda, det om mål, som har en tendens att sätta käppar i mitt livshjul. För vad vill jag? Vad är mitt livsmål? Jag låter tystnaden svara.
Nåja, så djup behöver jag kanske inte vara, men jag vill ändå komma till insikt om vad vill jag göra med mitt liv. Vad vill jag sysselsätta mig med? Det är för närvarande det som är min primära grubblarfråga. Samma fråga som kompisböckerna, som cirkulerade på lågstadiet i hopp om att samla en genuin skara människor att sedermera kalla just kömpisar, benämnde som "vad vill du bli?".
Då hade jag nog faktiskt ett svar på denna fråga, men med tidens gång då jag blev mer medveten - med det inte sagt att jag blev klokare, men när jag blev förtrogen med begrepp som realism upplöstes plötsligt mina drömmar, likt såpbubblor som möter den hårda, svarta asfalten.
Kanske att det, trots allt, var lika bra - annars kanske jag skulle befinna mig ljusår härifrån, svävandes bland galaxer och svarta hål. Fast det kanske inte skulle vara så dumt ändå, utsikten skulle nog vara magnifik, saknaden, däremot, skulle vara ofantlig.
Ni ser, allt har både en fram- och baksida.
Det blir till att grubbla vidare, stimulera hjärnan och "think outside the box" som vissa lärare så frenetiskt försökte inpränta hos oss elever. Jag gillar det här fria tänkandet, för även om jag inte hittar det där hägrande målet, så kanske jag lyckas hitta meningsfulla sidospår. Och kanske att dessa sidospår är just det som livet handlar om - att chansa och se vart det bär.
Eller har jag fel?
Love and peace.
Ordtom...
Det känns som att orden har tagit slut och att inspirationen har tagit timeout för närvarande. Kanske är förklaringen till denna upplevelsen faktumet att en stor del av dagen har utgjorts av en jakt på formuleringar. Formuleringar som kan fungera som byggstenar i det resonemang som utgör min examination. Eller också är det den sinande energin, som gör sig påmind. Nattens vila har, trots allt, varit bättre än gårdagens, då maran ständigt flåsade mig i nacken. Får hoppas på att jag klarar mig helskinnad i natt också. Innan jag börjar ladda inför tillflykten till drömmarnas värld, ska jag njuta av andra halvleken mellan Atlético Madrid och Chelsea.
Love and peace.