Kärlek eliminerar ilska


Att känna en våg av värme sprida sig genom blodomloppet och nå ut till varje liten kapillär, för att sedan återvända och hämta ny kraft. Att känna hur kroppen löper amok på insidan, hur varje liten muskel drar sig samman villig att släppa fram den alarmerande frustrationen. Ilska. Detta är inte något som ligger naturligt för mig, men för den skull påstår jag inte att det inte finns ett moln inom mig - ett moln som kan koka i takt med vattenkokaren om det vill sig illa. Däremot så försöker jag omvända min reaktion till något positivt.
Följande lilla story kanske kan exemplifiera vad jag menar med att försöka omvända en känsloreaktion.

"Mossan har legat utbredd på tidningspapper, en imponerande grön och vit bädd, vars mjukhet säkerligen skulle kunna gå en match mot en säng ur Hästens sortiment. Nu har den blivit perfekt för dess givna syfte - att bilda en härlig matta runt hyacinterna som efter en tid i förrådet är sprickfärdiga. Efter en stunds letande bland krukorna hittar jag vad jag söker, fem lagom neutrala och storleksmässigt fungerande krukor. Så sätter jag igång och ger min högra hjärnhalva fritt spelrum. Resultatet blir faktiskt ganska bra och jag beundrar dem med ett sting av stolthet.
Så vad är då problemet?
T-U-S-S-E. För en busig och nyfiken katt, har jag inte svårt att förstå, att julgrupperna får hennes leksaker att framstå som rent nonsens. Tänk er: en stor kruka fylld av spännande svampar, kulor, kottar och annat som kattleksaksfabrikatörerna ännu inte lyckats utveckla. Så lagom tills julgrupperna placerats ut i all sin praktfullhet började Tusses lek och spåren lät inte vänta på sig.
Hennes metande med tassarna genererade ofta i ett fynd som åtföljdes av en duns, då Tusse lycklig skuttade ner från bordet med kotten eller svampen i munnen. Dessutom lämnade hon en liten hög av jord och mossa på bordet, som en upplysning om att - "Hörni, det var jag som lyckades fånga den!".
I början blev jag lite smått irriterad på sabotören, men till vilken nytta egentligen? Det är ju trots allt bara jul en gång om året och visst borde väl den tiden präglas av glädje, kärlek och lycka. Och ärligt talat så har jag svårt att bli arg på det lilla pälsmonster, vars uppfordrande jamande, till och med får mig att lämna mitt varma täcke och jazza upp mitt i natten. Hon är ett litet snille, det är hon sannerligen. Och inte kan jag bli arg på Tusse, min dröm som gick i uppfyllelse, när jag ser hur lyckan fullkomligt strålar ur hennes bärnstensfärgade ögon när hon i full fart springer iväg med fångsten i munnen. Men för att slippa hennes spår i mossa och jord - och tvingas bli bundis med dammsugaren, har hon fått en alldeles egen julgrupp. För vad gör man inte för den man älskar?"


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback