Isande omfamning...
En känsla av kyla övermannar mig plötsligt. En känsla som måste ha smugit in i mitt blodomlopp och som för varje utpumpning skaffar sig ett allt större revir. Trots att den inte får min hud att knottra sig och anta strukturen på sköldpaddans skal, är det som att mitt inre slår bakut. Obehaget är ett faktum. Detta tillstånd är jag numera ganska bekant med, man skulle kunna säga att vi vid det här laget är något som skulle kunna kallas för "bundisar". Och som bekant så lär man sig att hantera sådant som man ofta konfronteras av, även om man allra helst önskar att man skulle slippa skaffa sig den vetskapen. Jag önskar ibland att jag likt en nybadad hund kunde skaka av mig obehaget och istället omfamnas av en varm och behaglig känsla. En känsla av harmoni.
Men nu är det som det är och kanske att det bara är jag som kräver för mycket. Kanske är den känsla av obehag som jag förnimmer bara en del av det som vi benämner som livets baksida. Kanske är det bara en känsla som ger mig bekräftelse på att jag lever, precis som ett nyp i armen som ibland med stor besvikelse kan få oss att inse att den där underbara stunden av fullkomlig harmoni och lycka just bara var en illusion.
Eller också har jag helt enkelt bara irrat bort mig i min vilja att finna ett svar på en fråga som saknar förklaring. En fråga som, trots helhjärtad tankeverksamhet, kommer att förbli obesvarad.
Kärlek eliminerar ilska
Att känna en våg av värme sprida sig genom blodomloppet och nå ut till varje liten kapillär, för att sedan återvända och hämta ny kraft. Att känna hur kroppen löper amok på insidan, hur varje liten muskel drar sig samman villig att släppa fram den alarmerande frustrationen. Ilska. Detta är inte något som ligger naturligt för mig, men för den skull påstår jag inte att det inte finns ett moln inom mig - ett moln som kan koka i takt med vattenkokaren om det vill sig illa. Däremot så försöker jag omvända min reaktion till något positivt.
Följande lilla story kanske kan exemplifiera vad jag menar med att försöka omvända en känsloreaktion.
"Mossan har legat utbredd på tidningspapper, en imponerande grön och vit bädd, vars mjukhet säkerligen skulle kunna gå en match mot en säng ur Hästens sortiment. Nu har den blivit perfekt för dess givna syfte - att bilda en härlig matta runt hyacinterna som efter en tid i förrådet är sprickfärdiga. Efter en stunds letande bland krukorna hittar jag vad jag söker, fem lagom neutrala och storleksmässigt fungerande krukor. Så sätter jag igång och ger min högra hjärnhalva fritt spelrum. Resultatet blir faktiskt ganska bra och jag beundrar dem med ett sting av stolthet.
Så vad är då problemet?
T-U-S-S-E. För en busig och nyfiken katt, har jag inte svårt att förstå, att julgrupperna får hennes leksaker att framstå som rent nonsens. Tänk er: en stor kruka fylld av spännande svampar, kulor, kottar och annat som kattleksaksfabrikatörerna ännu inte lyckats utveckla. Så lagom tills julgrupperna placerats ut i all sin praktfullhet började Tusses lek och spåren lät inte vänta på sig.
Hennes metande med tassarna genererade ofta i ett fynd som åtföljdes av en duns, då Tusse lycklig skuttade ner från bordet med kotten eller svampen i munnen. Dessutom lämnade hon en liten hög av jord och mossa på bordet, som en upplysning om att - "Hörni, det var jag som lyckades fånga den!".
I början blev jag lite smått irriterad på sabotören, men till vilken nytta egentligen? Det är ju trots allt bara jul en gång om året och visst borde väl den tiden präglas av glädje, kärlek och lycka. Och ärligt talat så har jag svårt att bli arg på det lilla pälsmonster, vars uppfordrande jamande, till och med får mig att lämna mitt varma täcke och jazza upp mitt i natten. Hon är ett litet snille, det är hon sannerligen. Och inte kan jag bli arg på Tusse, min dröm som gick i uppfyllelse, när jag ser hur lyckan fullkomligt strålar ur hennes bärnstensfärgade ögon när hon i full fart springer iväg med fångsten i munnen. Men för att slippa hennes spår i mossa och jord - och tvingas bli bundis med dammsugaren, har hon fått en alldeles egen julgrupp. För vad gör man inte för den man älskar?"
Inte utan Dunderhonung...
Knän som skakar, ögon som nästintill springer maraton i jakt efter något att fästa blicken på och en sväljreflex som märkligt nog tycks ha hakat upp sig, trots att munnen är torr som ett asplöv.
Nervositet är en obehaglig känsla. Men på samma gång är den likt en god vän som kramar en, hårt, hårt... Ibland så hårt att andningen blir lidande och man får kippa efter andan, likt en Sankt Bernhardshund en varm sommardag. Trots det obehag som känslan orsakar är det något med detta som fascinerar mig - och tro det eller ej, men känslan inger faktiskt ett slags konstlat lugn. För trots att nervositet, nästinitill, kan vara kvävande är den avgörande. Det är denna obehagskänsla som får mig att nå den vrå där de där extra krafterna vilar - krafter, som precis som Dunderhonungen som Bamse smaskar i sig, gör mig stark. Det är en känsla som får adrenalinet att pumpa till lite extra - och som gör att jag kan ge allt.
Utan denna ovalda kompis, som plötsligt finns där likt Alfons vän Mållgan, skulle jag vara lika ensam, som den sista pralinen i Aladdin-asken - den som inger tycker om.
Händer som blir varma som små kaminer och en tunga som snubblar på bokstäver låter inte som någon vidare kombination. Men det är trots allt en känsla som jag inte klarar mig utan.